Ännu en natt med en massa uppvaknanden av Theo. Det är som om hans sömn är totalt rubbad av allt. Han ställer sig upp i sängen och gallskriker så det låter som att någon håller på att ta död på ungen lr nått.
Vet inte hur många gånger Peter har fått springa in till honom och sitta där inatt. Vid 4 tiden gav vi upp och han fick komma in till oss. Orken finns bara inte......
Man hade ju trott att det skulle vara bebis som ställde till sömnen för oss. Men nä.... Hon sover så snällt och äter 1 gång på natten bara (än så länge kanske man ska tillägga.....).
Dom sömnlösa nätterna och allt bråk på dagarna tar musten totalt ur oss.

Imorse kom ett nytt bråk. Han fick inte kladda och leka med maten vid frukostbordet som han ville. Till slut fick jag nog. Torkade av honom och lyfte ner honom på golvet.
Vilket gjorde honom totalt galen. Skrek som aldrig förr gjorde han. Vi tog in honom i vardagsrummet och så fick han stanna där och rida ut sin storm själv medan vi gick tillbaka och åt frukost.
Å herrejävlars.... Han tog leksaker och kastade omkring sig, skrek som en galen. *suck*
Efter ett tag lugnade han ner sig iallafall. Och kom smygandes efter bordet... sakta men säkert. Till slut stod han nedanför Peter och ville kramas.
Men SHIT, vart har humöret kommit från. Nog att han haft vilja förut. Men sedan Agnes kom är det rent KRIG härhemma mest hela dagarna. Om ALLT i stort sett.
Man kan inte låta bli att känna sig uppgiven och ledsen ibland. Det känns som vi har ett jobbigt år framför oss.
Nu gäller det att stålsätta sig. Hålla ihop till varje pris och kämpa oss igenom det här.


För livet är nu och jag älskar er förevigt!

Peter hämtade Theo från dagis idag runt 14 och han hade haft SUPERKUL! :-D Helt underbart å höra det :-)
Han kvittrade och skrattade och sprang omkring och lekte när Peter kom. Och fröknarna sa att allt hade gått jättebra. Ätit bra hade han gjort oxå. Och dom hade inte sett skymten av någon trotsig Theo.
HUR BÄR DOM SIG ÅT!!??
Han ska få gå på dagis en stund imorgon med faktiskt. Vi hann inte riktigt med allt vi skulle idag och eftersom han hade så skoj så gör det kanske inget om han får gå mellan 9-14 imorgon med :-)

Ja å lilla Agnes. Vad ska man säga om henne. Hon äter, sover och bajsar. ja SHIT vad hon bajsar. hihi
Hennes mage är det då inge fel på inte :-) Lugn som en filbunke. Gick hur bra som helst å utföra dagens ärenden med henne i bilstolen hela tiden. Ja... nä jag vet inte. Jag kan inte riktigt känna mig lugn än och tro att hon ska vara såhär lugn. NÅTT måste ju hända snart... eller?

Kvällen avslutades med pappamys :-D

Mammas lilla guldhjärta! Allt kommer ordna sig :-)




Med lilla Agnes fungerar allt över förväntan. ÄN så länge tänker jag säga, för jag vet ju att saker ändras exakt hela tiden med sånna här småingar. Det kan vara kanoners i en vecka och så poff är det skitkasst i två veckor. Ja... men än så länge sover hon bra. Äter bra och bajsar flera ggr om dagen precis som farsan och brorsan. Maten liksom rinner rakt igenom. vilket är jäkligt bra för då funkar ju magen. Kanske vi slipper kolik. Hoppas hoppas......





Storebror Rasmus var och hälsade på igår och blev mäkta stolt över lillasyster. Längtar efter dig min stora pojke!!

Min tredje och sista förlossning. Jag sa på en gång att det var den värsta av dom alla. Men kunde inte sätta ord på varför jag kände som jag gjorde. Nu några dagar senare har allting smält och jag vet varför jag känner som jag gör. Jag och Peter har pratat igenom allt som hände.

Vaknade natten till onsdagen den 20/10 av en liten värk. Tänkte inte så mycket mer på det utan somnade om. En halvtimma senare vaknade jag av en värk igen. Funderade lite…. Men somnade om. 15 minuter senare kom ännu en liten värk och nu började jag ju verkligen fundera om det var på gång. Nu började värkarna rulla på lite lätt i jämt takt var 15 minut ungefär. Och höll på så fram till lunch ungefär. Sen bara totalt stannade dom av i några timmar för att sedan komma tillbaka igen runt 17 på kvällen. Jag kände genast igen allting eftersom det var exakt på samma sätt när det var dags för Theo att komma ut. En hel dag med småvärkar som gör att livmodertappen kortas av och förbereder det riktiga värkarbetet. Jag visste precis vad det handlade om. Därför åkte vi upp på förlossningen på kvällen för att få en koll på hur läget var och för att få en sovdos så jag skulle få sova under natten. När vi kom dit var jag öppen 2 cm men hade även 2 cm kvar av livmodertappen att bearbeta bort. Hon tyckte det var jättebra att vi kommit dit för att få en sovdos. Så hon gav oss min lilla ”gottepåse” och sa att nu åker du hem och sover och så kommer du tillbaka imorgon och föder barn. Japp! Tyckte vi. Eftersom hon gav mig en hinnsvepning för att hjälpa till lite så blev värkarna lite starkare och kom lite tätare. Så jag ville bara skynda mig hem för att få sova. Man blir TRÖTT av att gå och ha småont en hel dag. På vägen hem kastade vi i oss lite McDonalds och sen åkte vi hem och lade oss och sov. Låg och vred mig lite innan jag kunde somna. Kände mig pirrig och nervös. Men samtidigt förväntansfull. Jag kände i hela mig att hon skulle komma dagen därpå. Men till slut kickade insomningstabletten in och jag slocknade totalt. Sov bättre än jag gjort på flera månader. Vaknade av den första värken som kom kl 4.30 redan. Då visste jag att det hade satt igång igen. Och denna gången på riktigt. Värkarna var fortfarande inte jobbiga utan rullade på bara ungefär var 15 minut nu med. Fortfarande värkar som ska ta bort livmodertappen. En fördel med att ha fött två barn tidigare, man har rätt bra koll på sin kropp och det kändes faktiskt som att jag hade full koll på vad som hände hela tiden.

Runt 8 taget klev vi upp för att jag skulle kunna passa på att äta lite frukost innan värkarna gjorde för ont. Men tyvärr var det lite försent. Jag hade redan tappat matlusten så jag fick bara i mig lite yoghurt. När det var dags för Theo att komma ut var allting lugnt och fridfullt hemma. Jag fick ligga i soffan och ta mig genom värkarna i lugn och ro. Ligga tungt och koncentrera mig hela vägen. Den här gången var ju läget lite annorlunda. Peter kände sig otillräcklig så han sprang omkring och donade med det sista att göra. Sätta upp bebissäng, städa sovrummet, tvätta mm. Mamma sprang omkring och jagade en liten Theo som förmodligen kände på sig att inte saker var som det skulle. Han skulle klättra på mig när jag låg i soffan och han skrek och bara jäklades med allting. Pappa blev väl stressad när jag hade ont så för varje värk jag hade sa han åt mig att åka in. Allt det här gjorde mig väl lite stressad också. Så jag hade svårt att ta det lugnt och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Vilket gjorde värkarbetet lite värre än vad det kanske behövde vara. Nu såhär i efterhand hade jag ju kunnat gått upp i sängen och lagt mig. Men jag vet inte… kände att jag ville vara nära Theo också. Runt kl 12 var det mellan 8-10 minuter mellan värkarna och dom hade börjat bli lite jobbiga. Peter tyckte jag var lite blek så han ville vi skulle åka in så det inte blev sådär bråttom som förra gången.

Kl 12.30 var vi inne på förlossningen och vi blev bemötta av en barnmorska som visade oss in på ett rum. Hon försvann ut och in på två andra. En barnmorska och en barnmorskestuderande. Dom ville ta en ctg kurva på mig och jag berättade att jag inte ville ligga på rygg utan stå upp. Å herrejävlars vad dom fipplade med den där ctg apparaturen för att hitta hjärtljud och värkarna. Ja dom höll på säkert över 30 minuter bara med det. Och mitt upp i allting skulle studerande sätta en nål i handen på mig. Och bara det var ju också ett fippel för henne. Samtidigt som två andra olika barnmorskor sprang ut och in. Redan här började jag känna mig lite stressad och inte riktigt trygg i situationen. När dom till slut blev klar med att kolla hjärtljuden ville dom kolla hur mycket jag var öppen. Jag fick lägga mig på rygg och först kände ena barnmorskan på mig. Sa ingenting till mig utan bad bara studerande att också känna. Och det var rätt länge hon rotade omkring därinne kan jag säga…. Inge vidare skönt när man ligger och har värkar. Rätt irriterande faktiskt. Ännu mer irriterande var det när dom knappt pratade med mig och Peter om vad som hände. Fick till slut veta att jag var öppen 3 cm i alla fall. Jag fick en sån gåställning att luta mig mot och sen gick dom ut en stund allihopa. Äntligen lite lugn och ro.
Vet inte hur länge jag stod där men värkarna började komma tätare och gjorde jäkligt ont så det kändes som jag höll på att svimma när jag stod upp. Så jag lade mig ner på sidan med en filt under magen för att kunna slappna av i ryggen ordentligt. Helt plötsligt stormar barnmorskorna  och studerande in igen. Det är skifte och jag har fått en ny barnmorska. Hon stormar in och hälsar på Peter och mig. Vid det här laget har jag börjat få rejält ont. Den nya barnmorskan rycker bryskt bort filten under magen på mig och jag vrålar NEEEEJ rakt ut mitt i en värk. Det verkade hon skita helt i. Jävla kärring kommer jag ihåg att jag tänkte. Tror inte jag sa nått…. Men fan va irriterad jag kände mig.
Hon säger åt mig att nu får jag nog ta av mig mina vanliga kläder och byta om till rocken innan det riktiga värkarbetet börjar och jag inte klarar av det. Sen stegar hon ut därifrån. Jag sätter mig upp och gör som hon säger. Sen lägger jag mig igen. Nu börjar värkarna göra förbannat jävla ont och jag ligger i stort sett bara och vrålar rakt ut när värkarna kommer. Känner mig jättestressad och kan inte slappna av alls när värkarna kommer. Vilket gör att dom gör ännu ondare.

Nu kommer studerande in och ska leta hjärtljud igen. Sitter och fipplar hur länge som helst men hittar inget eftersom jag ligger på sidan och totalvägrar att lägga mig på rygg. Aldrig i livet att jag tänker göra det! Det känns ju som att hela ryggen ska gå av när jag ligger på rygg! Kommer ihåg hur jävla irriterad jag blev på hennes grejjande och var nog jävulskt nära å säga åt henne å ge fan i mig! Strax före allt det här hade jag bett att få lustgas också. Och den lyste ju med sin frånvaro. När fan skulle jag få den där lustgasen då!!??
Till slut efter något som kändes som en evighet kommer en till barnmorska in och hjälper mig få lustgas. ÄNTLIGEN! Lustgas, du är min bästa vän! Känner genast att jag kan hantera värkarna något bättre.



Nu är det dags för dom att känna på mig igen hur mycket jag öppnat mig. Än en gång känner en barnmorska först på mig. Säger ingenting alls utan låter studerande få gröta runt och känna i en evighet. IGEN!
När hon är klar så säger dom ingenting alls till oss!! Utan ställer sig i ett hörn längre bort och börjar tissla och tassla om nått. Peter blir alltså tvungen att fråga hur läget är. Irriterande, stressande och jäkligt obekvämt läge för oss båda.
Eftersom dom inte hittade några hjärtljud på bebisen när jag låg ner så beslutar dom efter mycket tjattrande fram och tillbaka att ta hål på hinnorna. Något som Peter försökte tala om för dom hela tiden. Men dom lyssnade inte ett skit på vad han sa. Totalt ignorerad blev han.
ÄNTLIGEN tänkte jag. För nu visste jag att nu dröjer det inte många minuter innan hon kommer.
Men det trodde ju inte dom. Så dom sa lugnt åt mig att nu kan du ligga hur du vill. Slappna av mellan värkarna och försök andas. Och sen lämnade alla utom en rummet.
Aaaaaa visst hurru tänkte jag och småflinade för mig själv innombords.

Värkarna tilltar på en gång och jag känner hur hon kommer längre och längre ner för varje gång. Det finns ingen paus mellan värkarna nu. Dom kommer konstant och är fruktansvärt intensiva. Å jag kan säga att jag var hög som ett hus av lustgasen J. Har inte märkt att det hjälpt vid någon av dom tidigare förlossningarna. Men nu! Lustgas is da SHIT! J
Helt plötsligt känner jag en krystvärk som bara kastar sig på mig och hon åker jättelångt ner. Och jag skriker åt barnmorskan  ”Det kommer, det kommer!!!”.
Och barnmorskan bara muttrar nonchalant ”jajajaja…”.
Hon känner efter och ropar till ”Åh herregud, barnets huvud står i öppningen!!”.
Åååå här börjar kaoset. Hon kastar sig på ringsignalen och in kommer två andra barnmorskor. Jag hinner precis kasta mig över på rygg och så kommer den värsta krystvärken jag känt i hela mitt liv. Den tar aldrig slut och går inte på något sätt att hejda. Jag i stort sett skjuter ut Agnes i en enda krystvärk. Barnmorskorna verkar vara lite småchockade när dom tar emot henne.

Så på 2½ timma öppnade jag mig från 3 cm och ”sköt” ut henne. Det är rätt så bra gjort ändå J Jag skulle säga att denna förlossningen är den mest intensiva och snabba jag varit med om. Men sen kallar jag den även den värsta av dom alla. Just pga behandligen jag fick inne på förlossningen och att jag aldrig fick slappna av mellan värkarna. Jag fick inget förtroende alls för personalen och kände mig bara stressad hela tiden. Jag känner mig besviken på det mesta. Jag hade förväntat mig en bättre upplevelse nu när det var sista gången.

MEN! Världens underbaraste och vackraste lilla prinsessa Agnes tittade ju ut. Och hon är värd all smärta i världen.

Nu har vår älskade dotter Agnes kommit!

12 dagar före utsatt datum ville hon ut lilltjejen. igår 21/10 kl 15:06 föddes lilla Agnes.
3258 gram stor och 52 cm lång.



Storebror Theo var eld och lågor när vi kom hem idag. Han skrek, tjoade och tjimmade och skulle pussa och krama på lillasyster. Han är så snäll, men det blir lite väl hårdhänt ibland.
Nu ska vi bara mysa och försöka hitta rutiner i vardagen.

Så nu finns det iallafall lite babykläder. Och så en vit fleeceoverall. babyblöjor och lite filtar. Nu kan bebis få komma! :-D

Han är inge kry vår lilla gosse. Ögoninflamationen är inte rolig alls. Svullna och svidande ögon. Stackars vår älskling..... När ska han få vara frisk och kry igen...

Nu har vi iallafall vart iväg och handlat lite ögondroppar. får se om det hjälper den skaviga känslan lite.

Idag har det verkligen hänt grejjer! Badrumsväggarna är kaklade och det blev så jäääkla snyggt :-) Skitnöjd är vi :-) På måndag lägger dom klinkersgolvet och sen är det Peter som ska kompletera bara så är det klart.
Helt sjukt overkligt att det snart är klart! :-)

Svärmor är här på besök oxå. Så ikväll blire lördagsmys med massa goooodis :-P

Åh just ja, inget nytt på bebisfronten. Hon ligger fortfarande därinne och gubbar. Lite förvärkar som vanligt. Men inget annat. :-) Rätt skönt just nu ändå. För ikväll har jag ingen lust å föda barn. Ikväll ska jag myyyysa :-)

Nånting har helt klart hänt över natten. För det är definitivt inte lika som det var igår. Det känns bokstavligt talat som att jag har bebis huvud mellan benen när jag går. Å DE GÖR ONT!!!!
Önskar nått så innerligt att jag kunde njuta nu sista dagarna eftersom det är (förmodligen) den sista graviditeten.
Men hur fan gör man när det gör ont överallt!?
Och framförallt, när man längtar så det gör ont efter att få träffa vem som bor därinne :-)
Är det en lillfisa eller lillfis montro? Hade barnmorskan rätt som sa att det var en tjej? Återstår att se :-)
Känns overkligt att det bara är 18 dagar kvar......  Längtar! Inte efter förlossningen kanske, men att få hålla vår lilla plutt :-D

Det gick jättebra på vårdcentralen idag. Öronen såg fina ut så penicillinet verkar gjort sitt. Och han skulle genast skicka iväg en remiss till öron-näsa-hals oxå. Nu börjar väntan att få komma dit. Läste någonstans på nätet att väntetiden är 8-13 veckor i Gävleborgs landsting. Och faktiskt ännu längre om man vill komma till Uppsala.
Så vi får väl se om vi får någon tid efter nyår nån gång i bästa fall då. Gäller å hålla liten ifrån fler inflamationer nu bara... hur sjutton man lyckas med det... :-/

Är så jäkla trött och sliten just nu. Det tar rejält på mig att jobba men ändå vill jag göra det. Allting jag gör går i stort sett i slow motion. Promenaderna mellan IT och röntgen tar en liten stund. Sammandragningar stup i kvarten och ett sjujävla tryck nedåt. Jag lovar, bäckenet kommer ramla av snart!
Gjorde ett sådär suveränt smart drag här ikväll och somnade strax före 21 i soffan. vaknade 1 timma senare. Mmmmm... lycka till å somna sen Kristin! Fast å andra sidan känner jag mig jäkligt trött fortfarande. Tung i huvudet och lätt illamående.

Funderar rätt mycket runt förlossningen nuförtiden. Det är väl naturligt nu när det verkligen närmar sig. Vissa dagar är jag hur redo som helst och längtar som en galen. Andra dagar känner jag mig inte alls redo.
Just nu sitter jag och känner mig lite ledsen och deppad. Deppad över den där förbannade våghelvete som visar sjuka siffror. Jag lovade verkligen mig själv å skita i det. Men det sitter hårt.... Jag är så hungrig på kvällarna nuförtiden och nu måste jag alltså lägga mig hungrig för att inte vikten ska gå överstyr.
Less över en massa jäkla onda sammandragningar som inte verkar göra nån nytta. Precis som förra gången när jag väntade Theo. Ähh jag vet inte.... känner mig nere och deppad bara.
Man får väl göra det ibland kanske....

Imorrn är en ny dag. Besök hos barnmorskan på förmiddagen. Ställa sig på den där jävla vågen........ :-/

usch va jag svammlar. Nä.. Gonatt!

När vi kom hem gjorde jag och Rasmus iordning oss för vårt biobesök. Bion som sågs var Marmaduke och den va SKITROLIG! :-) Jag tror föräldrarna skrattade mer än barnen. hihi





Söndag idag och nya planer står på schemat. Peter måste hålla på lite med badrummet så jag tar med mig Theo, Rasmus och en kompis till honom och drar till leklandet ett par timmar :-) Fundelilerar väl kanske liiiite hur jag ska orka.... Det är bara å hålla tummarna för att Theo inte vill krypa omkring i den stora borgen för där kommer jag inte fram längre i min storlek :-P

Ha en kanoners dag!!!

Jag har gjort en liten donation och stödjer Rosa bandet! Det är viktig forskning för oss kvinnor tycker jag :-)

Stötta du med!

Ja visstere!!!!



http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/somnklubb/article7909256.ab

Det är en jäkla TUR att min darling gillar stora rumpor. För min är XXXXXXXXL för tillfället!

I LIKE BIG BUTS AND I CANNOT LIE........

Han har levt rövare med mig exakt hela dagen. Jag är helt ärligt totalt jäkla slut! Fattar inte hur jag grejjade det här förut?! Fast å andra sidan var jag inte höggravid då heller :-P
Peter har pratat med dagis å tack å LOV så hjälper dom gärna till att ge penicillin där. En av fröknarna har tre pojkar som alla är öronbarn. Så hon vet exakt vad vi går igenom. Resonerar som så att ska man vara hemma varje jäkla penicillinkur när man har ett öronbarn så är det ingen idé att jobba. Och Theo är ju pigg nu igen. Vara hemma 10 dagar med en gosse som är tokpigg känns ju lite avigt.... :-/
Så jag tror han får gå på dagis imorgon faktiskt. Idag var det nog ändå bra för honom att vara hemma och hålla sig lite lugn med tanka på hur dålig han var i helgen.
Men som jag sa.... en liten rövare har han varit hela dagen. :-D Skönt och se honom vara sig själv ändå :-)

Nyss hemkommen från dagis och glad glad glad :-D


gladfis



Ber man att få ta kort på honom så flinar han upp sig bums!


På väg till dagis







Min älskade stora kille på fotbollsturnering :-D



Och sist men inte minst. GRATTIS till Emma och Patrik till er underbart vackra lilla dotter Nellie som kom till världen den 25/9.