Jag måste gjort nått överjävligt för å förtjäna det här. Efter en månad är man så djupt nedgången så man kan bara tänka i banorna "vad kommer härnäst". Vilket inte är likt mig nuförtiden.... Men ibland tryter hoppet.

 

För ganska precis en månad sedan blev jag rejält sjuk i influensan. Feber i fem och hosta i fem dagar. Två dagar feberfri och sen kom febern som en käftsmäll igen. Och på det rejäla andnings svårigheter och en sönderhostad rygg som gjorde att jag inte kunde stå på benen på två dagar. Plus att hostan bara fortsatte. Ett besök på hälsocentralen som resulterade i hemgång utan någon som helst hjälp. 
Ungefär tre veckor tog det innan jag kände att det började gå åt rätt väg. Fortfarande rejäl hosta men rätt så pigg allmänt ändå.

Tills förra veckan när plötsligt andnings problemen kom igen och hostan ökade på. Det rasslade och pep i lungorna när jag andades. Ett besök till fabror doktorn igen då som skickade mig till lungröntgen där det konstaterades att det inte fanns något vätska i lungorna. Men varför piper och rasslar det i vänstra lungan då? Och varför har jag jättesvårt att andas? Läkaren erbjöd molipect eller cocillana. Desperat tackade jag JA till Cocillana i hopp om att läkaren visste vad han gjorde. Detta var i måndags och då hade jag suttit upp och "sovit" hela helgen.

 

Natten till tisdagen kände jag hur jag hostade sönder något. Förmodligen nån muskel. Ont gjorde det, som fasen. Men det gick å existera iallafall. Gjorde lite ont när jag hostade eller tog djupa andetag. Men nu såhär i efterhand inte så värst farligt. :-/
Det värsta var tyvärr att andings svårigheterna blev ännu värre pga smärtan under vänstra bröstet. Så pass att jag nästan hade panik i onsdags kväll. Ringde 1177 och hamnade i Uppsala där jag blev uppläxad för att ta för mycket alvedon och ipren eftersom det kan minsan ge leverskador!  Efter att ha berättat hela historien blev jag TILL SLUT skickad till Gävles 1177 istället. :-O Jaha liksom......
Väl i den luren fick jag köra samma historia igen. Och nästan gråta för att ens få en tid till jouren. Fick ändå en tid kl 21:20 på kvällen. Väl därinne och 3 timmar senare klev jag ut som en ny människa. Skakig, men glad! Jag fick inhalera ventoline som gjorde att jag andades bättre än jag gör i vanliga fall till och med. Och så pulmicort och bricanyl utskrivet som jag ska ta i två veckor mot luftrörskatarr.
Väl hemma tog jag lite cocillana och så bums i säng. Och som jag SOV!! :-) Visst vaknade jag och hostade lite men sov bättre än jag gjort på en hel månad. Vaknade glad och med hopp dagen efter. Nu kommer detta att ordna sig :-)

 

Tills några timmar senare när jag satt i soffan och hostade när jag hörde och kände hur något knäppte till under vänstra bröstet. AJ SOM FAAAAAAAN!!! Det HÄR kan man kalla smärta :-(
Kunde inte ligga, inte sitta och inte stå. Inte stå upprätt. Och knappt andas normalt utan extrem smärta. Jag är 98% säker på att jag hostat en spricka i ett revben. En muskelbristning i all ära... men det här är något annat.
POFF så försvann hoppet.

 

Inatt har jag fått sätta mig upp varje gång jag behöver hosta. Luta mig framåt och hålla hårt emot revbenen för att ens klara att hosta. EXTREM smärta och ångest varje gång. Vid 4 inatt hade jag så ont i revbenet att jag inte kunde andas normalt. Då gick jag på dom starkare värktabletterna och på det bricanyl. Vilket gjorde att jag kunde sova 2 timmar iallafall. Skönt!

Tyvärr känner jag mig inte direkt glad just nu.... Jag brukar ha hoppet uppe. Och såklart ordnar sig det här med precis som allt annat. Men just nu oroar jag mig bara för vad fasen som kommer härnäst.... Man undrar ju
Állt känns som ett stort skämt bara nästan... Hur fasen kan det ens bli såhär många grejer i rad på en och samma månad! Och pga revbenet är det ju inte över än på ett par veckor iallafall. Först lär jag väl bli av med hostan innan revbenet kan börja läka... Och det lär ju dröja....

 

Total ångest!!! Skit piss och förbannat SKIIIIIT bara. :-(

 

//Invalido.....

 

Tittade på denna filmen och fick tårar i ögonen. :-) Tänkt om man fick spola tillbaka tiden och uppleva denna underbara dag om bara för en enda gång till. Vilken dag! Det går inte ens att beskriva den med ord.

 

Jahapp då kan jag sålla mig till dom som haft influensan då. Inte för att jag är stolt över det på någe vis.
Jag har nog aldrig riktigt fattat hur sjuk man blir av det förut bara. Meeeeen nu vet ja.

 

Rasmus åkte ju på det först. Hög feber i 5 dagar. Ont i kroppen, hostig och förkyld, men hyffsat pigg ändå måste jag säga. Så pass att jag inte misstänkte influensan. Men veckan efter rök ju Agnes oxå i samma sak.
Tisdagen den 26 februari hämtade jag hem en febrig Agnes från dagis. Och på torsdagen dök även jag själv.
Så jag och Agnes var hemma och va tokfebriga tillsammans. Och värst av allt blev jag över helgen, medan Agnes piggnade på sig.
Så på måndagen gick Agnes till dagis och jag jobbade. Och på natten fick hon feber igen.... suck. Så tisdagen blev det vab IGEN. Det har nu alltså gått en vecka.

 

Eftersom jag själv var vissterligen feberfri, men otroligt hostig och hade problem att andas så gick jag till läkaren. Men såklart blev jag hemskickat utan någon som helst hjälp what so ever......

Så, jag packade mina saker och drog till Wien onsdag morgon. Mötte upp Hasse vid tåget och vi hann så gott som bara sätta oss ner så hostade jag sönder ryggen. En rejäl jäkla sträckning så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var som nån högg en kniv i ryggen hur jag än bar mig åt. Stod, satt, låg eller gick... vad som helst. Höll på att få panik rent ut sagt. Med Hasses hjälp å bära väskor tog vi oss iallafall upp på terminal 5 på arlanda och kunde handla voltaren på apoteket. Vänta ett tag tills det värsta släppt. Och sen vanka iväg och checka in väskorna.

Jag kan ju känna såhär, att bara det här med ryggen va ju ett ganska solkart tecken att jag skulle stanna hemma. Kunde knappt varit tydligare, som en fet smäll i ansiktet liksom. Sen kom nästa grej. Resebolaget vi har hade bokat nå jäkla budgetbiljetter som innebar att vi var tvugna och betala för bagaget oxå på plats!!! Så där hade vi stått i kö till incheckningen. Och så var det bara å vända och gå till nästa kassa och betala 30 euro per väska!! Och sen tillbaka och checka in igen.
Jag lovar, jag tänkte MÅNGA gånger på å rycka väskan och skita i alltihopa. Men av någon underlig anledning så gjorde jag det ju inte.

Tyvärr!!

 

För väl på planet uppe i luften small det till och febern kom tillbaka med råge. Minns knappt flygresan. Och knappt promenaden till taxin eller taxiresan heller för den delen. men på något underligt sätt lyckades jag ta mig till hotellet för att dundra i säng. Och sen låg jag däckad resten av den dagen och natten.

 

Tack å lov vaknade jag något piggare på torsdag morgon så jag kunde gå och ordna lite medicin. Samt hämta ut materialet borta på kongressen.
Men sen kan man väl säga att man inte varit på top under hela resan direkt. Inte har det blivit något göra Wien inte. Utan jag har varit på kongressen som jag skulle. Men sen har jag ramlat i säng och sovit flera timmar efteråt. Gått ut och ätit på kvällen och sen ramlat i säng igen. Typ så har resan sett ut...... Inge vidare med andra ord. Men men, man kan inte va på topp jämt antar jag!

 

Nu är det iallafall fruktansvärt skönt att vara hemma igen!