När vi satte oss i bilen igår för att köra till Kolbäck och Theo började snora som bara sjutton. Så kände jag i hela mig att det här, det skulle inte sluta bra. Det kändes inte alls bra att åka iväg med honom. Men efter att ha pratat med Peter i telefonen som sa att han varit helt okej hela dagen. Och blivit snorig nu först när han var ute alldeles innan vi skulle åka. Så tänkte jag att, ja det stämmer säkert. För så kan det ju vara. Vi kom överrens om att det nog inte var någon fara och jag åkte vidare.
Men hela resan kände jag att något inte var som det skulle. Magkänslan sa mig att han var sjuk.
Han sov ungefär fram till Sala. Vaknade tokgnällig och satt och tog sig för öronen resten av resan hem. Väl framme i Kolbäck, en massa nässprey och alvedon senare fick jag honom i säng. Han sov lugnt ända fram till 24 ungefär. Jag hade inte hunnit somna än. Och inte fick jag sova någe heller.... För resten av natten blev det bök, stök, snora och grejja natten igenom. För att slutligen vakna helt kl 5 imorse och inte vilja sova någe mer.
Imorse kom faktiskt tårarna på mig...... Och jag grät pga jag inte får sova något. Till slut bara brister det för en...
Tröttheten är obeskrivlig och kan inte jämföras med något. Konstigt nog står man på benen ändå :-/

Dagen har varit dålig. Theo har blivit ännu mer snorig och är jättehängig. När han vaknade från eftermiddagssovningen så hade han feber. Tar sig för öronen då och då. Just nu har jag gett honom alvedonsup och nässprey så för tillfället är han okej. Men kl 21.15 idag har vi en tid till familjeläkarjouren i västerås. HÅLLER ALLA TUMMAR JAG HAR för att det inte är öroninflamation igen. Det var ju bara två veckor sedan han åt penicillin sist. Men vi får se helt enkelt.

//Trött och uppgiven