Vet inte om jag kan kalla mig bokmal. Men det är helt klart ett nyfunnet intresse. Vilket fortfarande förbryllar mig... Varför i sjuttsingen jag inte gjort detta tidigare som jag skrev förut. :-/
När barnen är lagda, sysslor är utförda och man tagit sin kvällsdusch och hoppat i kvällsmys utstyrseln. Så finns det ju inte mycket som är bättre än att krypa ner i soffan under filten och läsa en bok :-) Otroligt avslappnande :-)

Ännu mysigare är det ju nu när man kan tända en brasa oxå :-)

Snart är alla tre Fifty shades böckerna utlästa. Och jag har redan två nya böcker som står i hyllan och väntar på mig :-) Nice :-)

 

Allt vad träning heter har jag lagt på hyllan ett tag nu. Inte för att jag inte vill! För det vill jag absolut. Jag vill inget heller än att gå ner i vikt och tajta till allt hängande fläsk överallt. Men, som min kropp mår med 0 sömn och någon slags konstig förkylning som gör mig småfebrig, så finns det inte ens pyttelite ork. Tyvärr..... Och jag måste nog försöka lyssna på min kropp just nu. Jag ska helt klart återuppta träning igen så fort jag börjar känna mig något piggare. Kanske därför jag har tid å läsa... För att jag inte tränar! Hö... :-P

 

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva....
* Gävle akutmottagning: skulle vilja säga en massa fula ord här. Men ska försöka vara proper och säger som så att dom flesta som jobbar där borde kanske söka sig till något yrke man klarar av. För empati och yrkes skicklighet är inget som någon där utövar, ALLS! Speciellt inte läkarna. Överhuvudtaget Gävle sjukvård.... Under ALL kritik!
*Q-Park Gävle: En förbannat massa fula ord här med. Ett alldeles speciellt finger upp i luften. Och så avslutar vi med en spark där det gör som mest ont!! Att man ens får bedriva en sådan här verksamhet som privat företag??!!!
Det säger sig väl självt vad som kommer hända när det handlar om att tjäna pengar.
* Vädret: JAG HATAR KYLA, blåst och regn och allt sånt där otyg!!! 

* Jag vill ha:  En iphone5!!!

* Välkommen! GRATTIS i massor till Petra Björkman och hennes Patrik till nytillskottet Juni som kom några minuter in på  söndagen.

 

 

 

Sen Agnes fick eget rum för ett par månader sedan så tror jag ingen sovit en hel natt förutom Rasmus.
Till och med Theo har börjat leva om igen. Han som har sovit så bra så länge. Vi som tyckte vi var nästan bortskämda ett tag i somras. Theo sov ju hela nätterna och Agnes vaknade bara ett par gånger.

Men nu.... Är det inte Peter som är uppe och springer till Theo ett par gånger per natt så är det jag. Och ibland springer vi båda två om varandra hela natten. Ofta ofta vaknar dom redan kl 4-4.30 och somnar inte om förrän det är dags att kliva upp kl 6. Och det värsta av allt är ju att en sån här gång spelar det ju ingen roll om man går och lägger sig tidigare. Vi får ju ändå inte sova på natten heller.

 

Jag kan inte använda något annat ord än ren tortyr när det gäller sömnlöshet. Speciellt när den ena ska upp och sitta och köra bil till Borlänge varje dag. Det känns verkligen inte bra alls att ha honom på vägarna när han är så trött. Jag är orolig varje morgon och varje eftermiddag är han ska hem. Vinter och halt är det oxå. Om något händer.......  Det klarar jag inte.....
Själv har jag stora problem att koncentrera mig på jobbet. Oftast klarar jag det hyfsat. Men ibland, som i tisdags. Då dök jag totalt. Jag orkade inte vara bland folk kändes det som. Satt bara och hängde och orkade inte svara på tilltal. Så fort jag satt ner var jag orolig att jag skulle somna. Men jag orkade inte stå heller.... Jag hade en konstig panik i hela kroppen.

 

Det värsta är att det inte bara är barnen som ställer till min sömnlöshet. Det är mitt eget fel oxå. Mina ångestattacker mitt i nätterna har börjat igen. Dom håller på ungefär varje kvart från att jag går och lägger mig och framåt i ca 2 timmar har jag kommit fram till nu. Jag kastar mig alltså upp i full panik och kan inte andas och är livrädd. Det tar några minuter å lugna ner mig å somna igen. Å så håller det alltså på. Varje kvart i ca 2 timmar....... :-/ När dom lugnar sig och jag äntligen får somna. Då börjar barnen.......

 

Folk tror att det bara är att sova. Lägg dig på dagen och sov! Bla bla bla..... Men ett par timmar en dag hjälper inte!! När man är så här djupt ner i skiten i sömnlöshet gör det nästan bara saken värre! Man blir ÄNNU tröttare.
När Theo äntligen började sova efter 1,5 år. Då var jag så sjukligt fruktansvärt trött i säkert tre månader. Trots att jag fick sova nästan hela nätterna. Kroppen tar tid på sig att vänja sig vid att få sova oxå. Precis som den måste vänja sig att inte få sova.

 

Det är fanimej tortyr det här! Och det värsta av allt är att det inte går att göra något åt det. Det finns ingen lösning. Ingenting. Vilket skapar ännu mer panik... och ångest.

 

Undrar ni vad jag pratar om. Så tänk er själva hur trötta ni är efter EN natts sömnlöshet. Och så kastar ni in några månader till på det i rad.  Prova det och se hur ni funkar i vardagen.

 

Nu ska jag ta min 38 graders febriga kropp och stoppa i mig lite kaffe och försöka jobba.......

 

 

Äntligen fredag!!! :-D Att man kan bli på bättre humör och gå med lättare steg bara för att det är fredag.

Visst, morgonen var inte den bästa med skrik, bråk, vägrande, bajsande och dumma dumma dagis hela vägen in. Och för att fortsätta en stund inne på dagis med. Men sen var det rätt så skönt å få sjunka ner i lugn och ro på kontorsstolen och dricka lite kaffe och slappna av. :-)

Men, jag lägtar såklart ändå tills jag får hämta hem mina små troll och göra helg.:-)

 

Imorgon ska jag först jobba några timmar. Hoppas verkligen det inte blir långvarigt.... Ska försöka mysa till det med lite mysfrulle imorgon med. Får se om man orkar :-)
Vad resten av helgen bjuder på får vi se. Det finns inget mer än så inplanerat iallafall. Vilket känns VÄLDIGT skönt :-)

 

Förövrigt funderar jag på att ta upp det här med bakning igen. Det går ju verkligen i perioder för mig. Men det är ju jädrigt roligt å baka goa saker :-) Och nu börjar jag bli sugen å sätta igång igen.Känner mig mest sugen på å göra fina cupcakes. Mmm vi får se :-)

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja ä riktigt jäla SKITLESS på å vara vaken mitt i nätterna nu. GAAAAHHH!!!!

Ingen go å gla kexchokla ida med andra ord. Ba så ni vet!

 

 

 

 

Just precis nu känner jag mig trött och sur. Och det tänker jag unna mig att göra, just nu! Sådetså!

 

Efter ett antal månaders sömnlöshet börjar jag blir rätt slut. Speciellt på mornarna när det känns som att jag verkligen måste anstränga mig hårt för att ens ta mig upp ur sängen.

Kl 3.30 imorse kommer Theo inrusandes till vårt sovrum och skriker att "Mamma pappa, Agnes är borta!!" Ett flertal gånger, HÖGT oxå. Vilket gör att vi klarvaket sätter oss upp i sängen och försöker  få honom att dämpa sig. Och samtidigt vaknar såklart Agnes av allt skrikande :-/ Peter får gå in till Theo, som tar sin lilla tid på sig att somna om. Och jag till Agnes......  Hon somnar om och jag lägger mig i min säng igen. När jag äntligen lyckas somna om så kommer lilltösa 5.30 trippandes in till mig igen med kudde och gosedjur. Suck....... Sova? vad är det??

 

När barnen äntligen är lämnade på dagis och jag har parkerat vid jobbet och ska kliva ur. Står där en kvinna runt 45 år sådär. Och säger åt mig att jag har parkerat helt galet.  Och jag ser ut som ett frågetecken gissar jag på. Sittandes fortfarande i bilen, trött och helt lost stirrandes på henne och funderar vad hon menar?

Det här är alltså en väg bakom SOS kiosken vid sjukhuset. Bilar parkerar verkligen som arslen där. Sådär så att man vet att det skulle fått plats två bilar till om man ställt sig lite närmre den framför. På det lilla "avsnittet" där jag ställe mig får det plats 3 st normalstora bilar. Det stod två framför mig och jag parkerade alltså längst bak bakom dom två andra. Den här kvinnan säger att hon tycker jag ska backa ca 1 meter så att om bilen framför mig åker iväg så får det plats en bil mellan oss. INGEN kan ju parkera bakom mig nu på den där metern som är där.

Och jag lovar.... jag såg ut som ett ännu större frågetecken. Och frågade igen vad hon menade. Det står ju en bil framför mig redan. Och åker den får det ju plats en bil till där såklart. Så vad hon menade, antar jag! Var att om jag backade en meter så skulle det kanske få plats två bilar mellan istället för bara en. Men hur 1 meter ska göra plats för en bil till förstår jag inte riktigt...... Hon höjer rösten och flaxar med armarna och är allmänt otrevlig och menar på att jag ska tänka efter nu. Trött och paff som jag är så har jag inget riktigt svar på tal utan ser nog mest fånig ut.
Till slut går hon och avslutar med att skrika åt mig att jag ska begrunda det hela och verkligen TÄNKA EFTER!

 

NU känner jag mig rejält irriterad och förstår inte varför man ger sig på folk på det sättet utan att ha tänkt efter själv till att börja med. Jag är oxå skitirriterad på hur illa folk parkerar på det stället. Men jag stod inte på det avsnittet och jag tror inte lösningen är att ge sig på första bästa person som försöker parkera och ta sig till arbetet.

 

Så SÅ bra har min dag börjat.....  Undrars vad som händer härnäst.... :-/

 

Jag vet inte men hon kanske hade tänkt sig nått i stil med den här lösningen då kanske??

Det är kul när man känner att man börjar greppa det man jobbar med lite bättre. Det svåra med det här jobbet är att precis när man tror att man börjar greppa allt så kommer det något nytt. Ååå så får man börja om lite igen. Men men, så är det :-)

 

Det har varit dåligt med tid till saker och ting nu. Mycket jobbande och donande med familjen. När man äntligen får sätta sig ner sent på kvällen så har jag ingen ork riktigt till annat. Därför har jag varit dålig på att höra av mig till mina nära och kära på sista tiden. Det kommer och går i vågor. Men hör jag inte av mig så vet ni att det är för att jag inte har någon tid, inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig! Så ni vet :-)

 

Det ska bli väldigt skönt att få en hyfsat lugn helg framöver här. På lördag ska vi iväg och ta ett familjefoto på oss alla 5. Det har jag velat göra länge men inte fått arslet ur vagnen. Och nu stötte jag på en amatörfotograf som tar bilder väldigt billigt. Och då är det bara att passa på :-)

På söndagen ska jag på något väldigt spännande. Kul skare bli :-)

 

Nästa helg är det först lite familjekalas på lördagen för Agnes som fyller hela 2 år! Och senare på kvällen är det lite tjejfest :-) Skoj skoj skooooj å få träffa alla igen. Och höra vad alla haft för sig och vad som händer i deras liv :-)

Och däremellan jobb jobb och massor av jobb. Månaderna bara rullar iväg....  

 

 

SKÖNT! Måste jag säga. Jag har inte sett fram emot denna helgen som var direkt. Det kan jag inte påstå. Något man var tvungen att ta sig igenom helt enkelt bara.

 

Jobba från 8 på morgonen till 3.30 morgonen efter var ingen direkt höjdare. Det var tur vi hade massa smågodis å suga på så socker ruset gjorde att man orkade. Strax före 4 var jag i säng och försökte sova. Lättare sagt än gjort...... Det tar ett tag å varva ner.

Vid 8 dagen efter var jag på benen igen för å åka in till jobbet igen. Och sen jobba några timmar in på eftermiddagen.

Resten av dagen..... puh säger jag bara... Jag kan inte beskriva denna sjuka trötthet i hela kroppen.

22 var klockan på lördag kväll när hela kroppen skrek SÄNGEN!  Sen fick jag sova ända till 9 på söndagen. Och det käns som det räckte rätt lång väg ändå :-) Känner mig rätt okej idag även om det såklart kommer lite efter.

Tyvärr är ju inte kaoset från helgens jobb över än då...... Det fortsätter väl några dagar till antar jag :-/

MEN! Det är ju kul å jobba! Eller hur ;-)

 

Snart fyller Agnes år och jag måste börja fundera ut lite presenter åt henne. Hon är ju så tjejig så det är inte klokt. Och jag slutar aldrig förundras över hur annorlunda hon är Rasmus och Theo. Det är så kul å se :-) Hon går tex alltd och sjunger på någon liten visa. Leker gärna i lugn och ro med sina dockor och dockvagn. Bygger lego eller provar kläder :-) Får se vad jag hittar på :-)

 

Mammas hus är sålt och vi har hittat en superfin lägenhet som hon ska bo i. Känns som en stor tung sten fallit från allas våra axlar gällande allt detta. Det känns som det värsta är i upplösningsfasen nu. Och nu är det mest bara praktiska saker som möbler och flytt kvar å pyssla med. Känns riktigt bra :-)

 

Jag har lite smått hittat tillbaka till träningsglädjen igen. Iallafall volleybollen på torsdagar som gör mig SÅÅÅ glad och SÅÅ mycket lättare i själen :-) Sen är det bara resten som måste igång igen. Det får komma när det kommer :-)

 

Åter till verkligheten. Står stadigt med båda fötterna på jorden. Just idag känns det som jag pustar ut lite efter dom senaste två veckornas jobbiga dagar och känslor. Man får omfamna dom dagarna man känner så, ta till sig av allt bra man känner just då och samla energi för resan framåt. Jag vet hur jag ska göra för att finna tröst. Och även om det kanske verkar så för er utåt, att jag totalt gått och deppat ihop mig. Så är det inte så. Jag använder bloggen att ventilera mina känslor. Eftersom jag absolut inte alls kan sätta några ord på dom. Och frågar någon hur jag mår så säger jag nog bara "jorå, det är okej" och sen inget mer. Och det kommer inte komma något mer heller om det. För jag kan inte sätta ord på det. Så jag skriver om det ibland istället.

MEN, ingen fara. Jag har inte deppat ihop. Jag sörjer min pappa. Någonting jag måste gå igenom helt enkelt.

Så, nog om det :-)  

 

Helgens bravader, inget roligt vad jag vet iallafall. Dagen består av jobb som vanligt. För att vid 14 taget ruscha hem å hämta kidsen. Och sen tillbaka igen runt 17 taget för att jobba hela kvällen och förmodligen en bit in på natten oxå. Och sen upp igen imorgon lördag och jobba ett tag till. Förhoppningsvis, så går allt smidigt och lördagen blir inte så lång. Så kanske man hinner hitta på något med kidsen :-) Vi får se helt enkelt.

Jag tänker iallafall unna mig en hel jäkla massa gott godis ikväll! Det är jag värd efter två nätter med sammalagt 7 timmars sömn. Oboy.... det kommer bli en lång kväll och natt....

 

Idag är en tung dag. En dag när allt det jobbiga ligger lite extra hårt över en. Det känns redan dagarna före vad som är på gång. Idag är det 6 månader sedan du somnade in. Omfamnad av din fru och alla dina barn. Så älskad in i det sista. Och för evigt älskad....

 

Den där dagen kommer alltid att spelas upp som en overklig film framför mig. Oftast när jag minst anar det och när jag minst vill se den. Alla tankar som kommit efteråt om allt man velat gjort och allt man velat säga, som man inte har chansen till längre. Att stå och se på hur han tynar bort framför en. Att stå och hålla sin pappa i handen och på hjärtat medan han tar sitt sista andetag. Det är det absolut jobbigaste och mest smärtsamma jag upplevt i hela mitt liv. Ingen fysisk smärta i världen kan mäta sig med denna.

Såhär vill jag minnas dig pappa. Älskade pappa.

 

Nä fan, nu orkar jag inte må såhär någe mer. Nu måste det vända snart. Jag orkar bara inte!

Obefintlig sömn och matlusten börjar tryta rejält. Jag vill bara gå och gömma mig.....

 

Den här jävla känslan är fanimej olidlig!!!

 

Mycket som händer. Det verkar aldrig ta slut detta.....  ett tag kändes det som att allt var på en hanterbar nivå. Men det var kortvarigt. Nu finns oron och trycket över bröstet där igen.  Det känns allt annat än hanterbart. Och att vakna på morgonen och önska att man fick dra täcket över huvudet och försvinna, är ingen rolig känsla.

Om det bara vore en grej liksom....

 

Jag försöker verkligen jobba med mig själv hela hela tiden och varje varje dag. Att tänka positivt, meditera och försöka hitta allt det bra. Men fan alltså... Ibland måste man väl få gräva ner sig? Iallafall en stund?!

Jag tänker väl för mycket kanske.

 

Ingenting är som det va förut. Kommer det någonsin bli det igen......