Att begrava sin pappa....
Det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Inga ord finns kvar. Bara en oändlighet av tårar, minnen och saknad efter dig. Ett bottenlöst hav.....
Idag var jag arg. Arg för att du lämnade mamma, mig, oss...... För att du låter oss gå igenom det här. För att vi måste må såhär. Arg för orättvisan att just du var tvungen att gå. Jag vill bara vakna från den här hemska mardrömen!!! Få bort den här tyngden från bröstet som aldrig ALDRIG vill ge med sig ens ett uns.
Pappa jag saknar dig så jag håller på att gå i bitar!!! Jag vill ringa till dig, höra din röst. Höra dig säga det du brukar. Att du ringde bara för att höra min röst.... Jag saknar dig.... Jag saknar dig....
Orden räcker inte till......
Den där tyngden
Och när tårarna är extra jobbiga att hålla tillbaka.
Jag vet att jag inte borde, för det har jag fått berättat för mig. Att när känslorna och tårarna kommer så ska man låta dom. Att ta sig tiden att minnas och känna.... Men det är svårt.
Jag tror lite att jag inte låter mig själv känna så mycket som jag egentligen gör. Dagarna flyger fram med jobb och barn. Och när kvällen kommer har man oxå en massa "måsten" som behöver tas itu med.
Sen den här känslan av att familjen behöver känna att allt är som vanligt, att jag står pall och grejjar detta.
Förmodligen jättefel! Men jag avskyr tanken att vara en jobbig börda som behöver tas om hand...
Eller den där kollegan med rödsprängda ögon som håller sig undan hela tiden... Jag är bättre på att ta om hand, inte TAS om hand. Nä... det går bara inte! Samtidigt spränger det i bröstet på mig! Rör mig inte! Krama mig! Prata inte med mig! Låt mig gråta ut hos dig! FÖRSTÅ VAD JAG BEHÖVER JU NU!!!
Rädslan för att förlora någon mer som jag älskar. Den ständiga oron.... Mina barn, min familj. Jag skulle inte orka andas.....
Mamma bad mig skriva något att läsa upp på pappas begravning. Men jag kan bara inte. Jag klarar det inte...
Jag klarar inte att uttala dom. Att skriva ner en massa dravvel och en massa ord som alla andra sagt om andra miljoner gånger före mig. Det är för litet och betydelselöst för att beskriva det jag och vi känner. Dom orden finns härinne, inom mig......
I am strong
Vågskålarna....
Vågskålarna som prästen pratade om. Ibland känns saker hanterbart och okej. Och helt plötsligt slår det till och känns förjävligt igen. Vågskålen som vickar och kommer vicka fram och tillbaka hela tiden i ett bra tag framöver nu. Det är jobbigt, utmattande rent ut sagt.....
Och idag är en sån utmattande dag. Jag är förkyld och hängig, vädret är grått och trist för hundrafemtielfte dagen i rad. Barnen härjar mer än vanligt och lyssnar absolut ingenting. Pappa är borta....
Du skulle leda mig fram till altaret, det har alltid varit min dröm. Att få gå där med dig.
Din sjukdom gjorde att du inte klarade av det. Men vi pratade om det och det var helt okej. För vi lovade ändå varandra att du skulle vara där. Det var viktigt för mig och det var viktigt för dig.
Lova mig att du håller ditt löfte pappa. Lova mig att du kommer vara där!
Snälla......
Inspiration
GULD!!
Tusen knivar i hjärtat
Kl 13 tog vi ett sista farväl av pappa med öppen kista i kapellet utanför kolbäcks kyrka.
Jag har funderat i flera dagar om jag verkligen vill se honom igen, liggandes där.... Min första reaktion när jag klev innanför dörren och såg honom på håll var att bryta ihop och springa ut därifrån. Gråta en stund för att sedan samla ihop mig och gå in igen.
Det var otroligt jobbigt att se honom igen. Dels för att återigen riva upp allting och se honom död igen. Och dels för att .... det såg inte riktigt ut som pappa längre. Och jag kunde känna att han inte var där längre. Det var bara hans iskalla skal som låg där.....
Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För jag fick chansen att säga allt jag ville och ta ett ordentligt farväl.
Sista gången jag fick se min pappa.... Ingen som inte varit med om såda här sorg kan förstå. Jag kunde knappt själv förstå på riktigt förrän nyligen....
Kl 16 kom prästen för att gå igenom allt till begravningen nästa vecka. Vilken präst, vilken underbar präst! Hon fick oss alla att både gråta och skratta och prata inifrån hjärtat om pappa. Hon lyssnade och svarade och fungerade som en stor tröst och stöd till oss alla. Jag är säker på att pappas begravning kommer bli vacker.
Kl 20:15 landade jag hemma i Ytterharnäs igen. Huvudvärk hela dagen som vägrar ge med sig. Svullna ögon efter en hel dag av gråt. Ont i hjärtat.... Jag är sliten minst sagt. Och tänker på mina syskon och min älskade mamma. Mamma som förlorat halva sig själv......
Som prästen så vackert sa " När man har älskat så starkt och länge, så måste det oxå komma sorg. Men tänk vilken tur att man har fått älska"
Tiden läker...
Det börjar ta på krafterna att inte sova på nätterna och sedan vakna med den där tunga känslan i bröstet varje morgon. Och samtidigt ska livet rulla på i samma fart som tidigare.... Bara för att tiden stannar för mig så stannar den inte för alla andra. Det har man blivit smärtsamt påmind om. Man hasar sig upp varje morgon och tar tag i allt. Tar en titt i spegeln och sätter på masken med det stora leendet. Och så går man till jobbet och bara kör.
Livet går vidare. Ja, det gör ju det. Den stämmer och den kan faktiskt trösta ibland. Jag måste ändå se framåt. Jag har mina barn som behöver mig. Och jag tänker vara tacksam över livet så länge jag får vara i det.
Jag är ödmjukt tacksam för alla i min familj och alla underbara vänner jag har. Som finns vid min sida alltid.
Jag älskar er!
Min pappa finns inuti mig nu. Och jag kommer älska honom förevigt.
3 timmar av oändlighet....
3 timmar fick vi tillsammans innan du gick vidare....
3 av dom längsta timmarna i mitt liv
och samtidigt dom kortaste.
3 timmar fyllda av en oändlighet
och samtidigt av ingenting...
Jag är ledsen
jag är glad
jag är förtvivlad
jag är tacksam
jag är arg
jag är uppgiven
jag är orolig
jag är panikslagen
jag är lättad
jag är deprimerad
jag är trött
jag är vaken
jag är sorgsen
jag känner, jag hör, jag ser
Du fattas mig älskade pappa. Du fattas mig djupt in i själen.
Kom tillbaka......
Jag saknar dig så jag går sönder....
Jag kan inte sortera mina känslor just nu. Det är som att kastas runt i en torktumlare av känslor :-(
Jag saknar dig så jag tror att hjärtat ska gå sönder ibland. Jag har svårt att greppa, att förstå....
Jag går igenom hela dagen om och om igen i huvudet. Samtalet från Johan att det var tid att komma, det är nära nu.
Jag minns inte vad som hände mellan jobbet och bilen. Den tiden har försvunnit någonstans.. Minns bara att bilfärde hem gick väldigt fort. Och att jag bad hela vägen att du skulle hålla ut tills jag kom fram.
När jag klev in på ditt rum och såg dig ligga där. Blek, trött och bröstet som bubblade när du försökte andas.
Mammas uppgivna ögon fyllda med tårar.
Han vaknar till när jag kommer in i rummet och tittar på mig. Jag tar honom i handen och pratar med honom. Han är med, helt och hållet. Trött, men med. Han ser att jag gråter men säger ingenting om det. Han är bara som vanligt.
Alla är samlade i det lilla rummet runt pappa. Vi pratar som vanligt. Han somnar till ibland emellanåt. Han Har fått både lugnande och smärtstillande så han är väldigt trött.
Men efter en stund så piggnar han till. Det han säger är att msin äldsta bror ka fixa tv:n som är trasig inne i hans rum. Han kan fixa sånt säger han... Och Stefan sätter igång och fixa och grejja. Men lyckas inte.
Vi sätter oss ner igen och pratar som vanligt. När sköterskan kommer in och frågar om han vill ha mer lugnande och smärtstillande. Pappa frågar vad hon säger igen. Han hör inget för det är "så jäkla stojjigt härinne" som han uttryckte det. När sköterskan gick frågade min äldsta bror om han har ont. Pappa svarar nej. Och han frågar igen varför han då vill ha smärtstillande. Och pappa svarar "För att jag sover så jävla skönt på det".
Han var med och han skojade runt precis som han alltid gjort. Vår älskade pappa.
Sen säger han "Nä, nu får du skicka ut ungarna för jag måste skita". Och alla småfnissar lite och så går vi ut såklart.
Vi passar på att gå ut en stund och ta lite luft. Prata lite..... Om pappa mest. Vad kommer att hända, vad kommer inte att hända. Ingen är riktigt på det klara med vad som hänt. Hans blodvärde hade gått upp till 125 och hoppet var på topp hos oss alla. Han skulle få komma till Hallsta till ett vårdhem istället eftersom allt såg så stabilt ut. Vi var glada allihopa. Han mådde ju bättre. Åt mat igen och lät helt okej när vi pratade med honom.
Vad hände? varför?
När vi kom in igen begärde vi att få prata med en läkare. Jag måste erkänna att jag blev inte mycket klokare av det samtalet.... När jag gick därifrån visste vi fortfarande ingenting. Bara att han förmodligen fått en propp i lungan. Inget blodförtunnande kunde ges pga hans blodsjukdom. Så var så fallet kunde inget göras..... Och dom kunde inte konstatera det eftersom han var för dålig att flytta på till röntgen. Det enda vi kunde göra var att vänta och hoppas.
När vi kom ut från läkarens rum höll dom på att bädda om hos pappa och ge honom nya mediciner.
Vi fick vänta en stund till utanför. När vi klev i in i rummet igen hade han försämrats avsevärt. Han låg och kippade efter andan och hade börjat bli blå i pannan. Nu..... nu förstod jag. Att det var nära.
Minns att stefan frågade om det gick lite bättre att andas efter en stund. Pappa svarade bara "mm" varje gång.
Men vi märkte att så var det inte. Till slut gick vi och hämtade sköterskan som lyssnade på honom.
Jag vet inte riktigt vad som hände då för jag gick ut i korridoren en stund. Tror att någon av mina bröder var med mig. Till slut gick vi in till honom igen. Han låg lugnt och stilla och vi stod och höll honom. Han släppte taget steg för steg. Andningen gick sakta ned. Jag talade om för honom hur mycket jag älskar honom och att det är okej att släppa taget nu.
Det var så overkligt.... att stå där och känna hur min älskade pappa försvann ifrån mig och oss.
Det går inte att beskriva.
När jag går igenom allt som hände i efterhand. Så kan jag se hur han visste vad som skulle hända. Hans lugn genom hela dagen. Hans lugn även när allt började hända. Och känslan av att han släppte taget med vilje. Han orkade inte lida mer :-( Känslan av att han väntat in oss alla innan han gick. Hade jag inte fått vara hos honom då hade jag aldrig förlåtit mig själv...
När vi pratade i telefonen och han talade om för mig att han bara ville höra min röst.
Sättet han alltid sa "hej gumman" eller "Hejdå gumman". Han röst.... jag önskar så innerligt att jag fick höra hans röst igen.
När det händer något och jag behöver prata med dig. Att se ditt namn i telefonen men inte kunna ringa....
Stolen du alltid satt på hemma i huset. I sängen där du alltid sov...... Stället du alltid låg på i soffan. Stolen du alltid satt på ute på bron. Lukten på dina kläder...... Du hade dom blåaste och vackraste ögonen någon kan ha.
Du tyckte aldrig om när jag grät..... För då började du oxå gråta. Din dotter fick inte vara ledsen sa du alltid.
När vi hade det jobbigt gjorde det ont i ditt hjärta med. Det finns ingen pappa som du. Du har alltid funnits där, alltid! Du har gett hela dig själv och allt du varit för vår skull. Det finns inget i hela världen du inte gjort för oss.
Dom gångerna du varit arg på mig kan jag räkna på en hand. När jag inte hittade vägen ringde jag till dig. När något var fel på bilen ringde jag till dig..... :-(
Jag försöker fatta... men jag söker efter något. Jag förstår inte varför jag inte känner dig. Jag vill känna att du är här :-( Jag vill träffa dig igen, prata med dig, veta att du har det bra där du är..... Ge mig ett tecken på att allt är bra! :-(
Idag är ingen bra dag. Jag sitter hemma och gråter.... ska försöka sova ikapp alla dom sömnlösa nätterna. Försöka landa. Och försöka gå till jobbet imorgon..
Inga ord är stora nog att beskriva den du var
Du var den som alltid gav och hade alla svar
All din oändliga värme och kärlek
din varma hand över kindens smek
Din sjukdom och smärta har slutat gro
Sov nu så gott i stillan ro
Vart du än reste älskade pappa, är du aldrig längre bort från mig än hjärtat från min kropp.
Himlen har fått en ny ängel
Sorgen och saknaden är outhärligt och jag önskar så innerligt att jag kunde få höra din röst igen. Bara en sista gång.....
Nu behöver du inte lida längre. Ingen smärta...... Hälsa farmor och farfar
Sov gott min älskade älskade pappa. Jag älskar dig så.
Back to work
Agnes är feberfri och jag är tillbaka på jobbet. Måste nog ändå erkänna att det varit skönt att vara hemma med Agnes ett par dagar. Att få bara vara med henne och släppa allting annat. Vila huvudet ett tag från allt....
Det har fungerat faktiskt. Visst, jag kanske inte sovit jättebra. Men lite bättre iallafall.
Idag är jag tillbaka på en stressig arbetsplats. Det sjuka är ju att jag ju tycker att mitt jobb är kul!! Så det är lätt att komma upp i varv igen.
Idag väntar en stressig dag med en massa korrigerande och testande på cypern datorn.
Tandläkaren på em och sedan ett boxningspass till kvällen.
Ha en skön dag alla. GO BRYNÄÄÄÄÄÄS!!!
Feber igen då
Lilltösa toppade med 40,2 grader inatt. Vaknade sjungandes "ajajaj buff, ajajaj buff" med 37,8 grader och verkade pigg.
Men kl 9 imorse var hon varm igen och somnade redan 9.30.
Sover oroligt....
Jag förstår inte.... Snorig är hon ju men annars inget. Tänder kanske? Fast är man uppe i 40 grader då? Hmm... Mammahjärtat är oroligt :-(
Men runt 9 tiden var hon varm igen och somnade redan 9.30
Söndagsslapp
Söndagsslappning på hög nivå. Vi har inte gjort ett DUGG än så länge. Och klockan är 11 :-)
Väldigt skönt och välbehövligt. Det blir väl en sväng ut på gården och kanske lekparken vid dagis. Men inte många mer knop än så.
Trevlig söndag och 1 april alla fina vänner :-)
