Folk tittar på mig som om jag inte hade ett bekymmer i världen.....
Jag läser ofta andra bloggar. Men har inte bloggat själv på jag minns inte hur länge. Det har varit ett och annat inlägg lite då och då för att lufta.
På den tiden jag bloggade fungerade det som en ventil för mig. Det var så innerligt skönt att bara få skriva ner vad jag kände just där och då. Och sen kunde jag mycket lättare släppa det och gå vidare.
Sedan jag slutade blogga har jag fyllt på och fyllt på och fyllt på med saker. Ryggsäcken är jäkligt full kan jag säga..... Och jag är inte riktigt en sån som springer till någon och berättar saker heller tyvärr. Jag har svårt med det. Inte ens en psykolog... Det funkar bara inte. För mig har det alltid varit "bryt ihop, ställ dig upp och gå vidare".
Sen det här med att bearbeta saker... Aldrig varit bra på det. Jag stoppar undan det och låtsas inte om det på ett tag bara. Tills det blossar upp igen ännu värre... :-/ Ingen bra strategi, jag vet. Men hur många gör inte så liksom....
Jag är mycket bättre på att tala om för andra hur dom ska göra än att göra det själv :-P
Så mycket har hänt. Så mycket.... Och allt går inte att berätta. Eller jag vill inte berätta allt heller.
Jag just nu: Ganska så vilse i pannkakan.
All träning gör att jag håller mig på fötterna och fortsätter framåt.
All träning gör att jag håller mig på fötterna och fortsätter framåt.
Har ni någon gång haft den där känslan att.... Hur ska jag beskriva.. Du vet vem du är, men ändå inte liksom. Mer, du trodde du visste vem du var, du trodde du hittat rätt. Allt hade fallit på plats. Livet var harmoniskt och allt fanns där. Och sen bara rasar allt.... Och då menar jag att allt rasar på en gång... Och att det liksom aldrig slutar rasa.
Och sen när du ska försöka ta dig upp ur det där hålet igen. På vägen upp upptäcker du att, du inte är dig själv längre. Du är du, men du är ändå annorlunda. Men du kan inte riktigt förstå det själv. Inte sätta fingret på vad som är annorlunda. Annorlunda på ett sämre vis..... Förvirringen i att inte hitta vad som förändrats.
Och sen när du ska försöka ta dig upp ur det där hålet igen. På vägen upp upptäcker du att, du inte är dig själv längre. Du är du, men du är ändå annorlunda. Men du kan inte riktigt förstå det själv. Inte sätta fingret på vad som är annorlunda. Annorlunda på ett sämre vis..... Förvirringen i att inte hitta vad som förändrats.
Att inte känna sig stadig där man står. Ett omtumlande virrvarr av känslor konstant. Att inte känna sig säker på någonting. Den förvirringen över sig själv. Och sen samtidigt försöka hitta fast mark under fötterna igen efter allt som rasat.... Vilket ska man börja med liksom? Sig själv eller det som rasat? Båda samtidigt?
Ibland känns det som att jag byter personlighet från dag till dag. Lätt konstig känsla...
Nej livet är inte enbart eländigt. Självklart inte! Men tyvärr är det väl oftast när dom känslorna kommer man känner att man behöver skriva av sig. Får ur sig skiten rent ut sagt. Släppa just den känslan och gå vidare.
Ibland undrar jag om jag ska börja med nån ritual när känslorna kommer. Bränna nått kanske som en kompis
sa....
Hur fan bär man sig åt!!? Hur släpper man saker? Hur accepterar man saker? Hur lär man sig lita på folk igen?
Hej pappa
Idag har det gått precis 3 år och 5 dagar sedan jag kände ditt sista andetag under min hand.
Just idag och just nu slog det mig hårt i hjärtat vad mycket jag önskar du var här nu. Det finns så otroligt mycket jag vill berätta för dig. Det har hänt så mycket dom här 3 åren. Hela vår familj, allting förändrades. Inget är som det varit, på något sätt alls. Vi blev inte starkare och mer sammansvetsade som jag alltid trott om vår familj. Det blev precis tvärtom. Man tror att man känner folk.... Men det kan jag tala om att det gör man aldrig. Inte ens sin egen familj. Fast jag tror innerst inne inte att du missat en sekund av dom här åren som varit.....
Jag minns knappt det första året utan dig. Hur jag gjort för att komma framåt. Hur jag bearbetat sorgen. Jag vet faktiskt inte.... Jag kan inte säga än idag hur det gått till. Men på något sätt har dom jobbiga dagarna blivit glesare och glesare. Och jag kan faktiskt känna ren och skär lycka ibland nu.
Jag känner inte skuldkänslor för att jag börjar resa mig och känna mig glad och lycklig igen. Det vill jag verkligen inte göra. Och jag är säker på att du inte heller velat att jag ska känna så.
Det är olika minnen som bara dyker upp när dom här jobbiga stunderna kommer. Oftare och oftare kommer det faktiskt roliga minnen nu som gör att vi skrattar ihop både jag och mamma. Det är skönt.
Men ibland kommer det andra saker. Enkla saker... Bilder av när du sitter där vid köksbordet hemma i vårt gamla hus. Eller minnen av oss alla syskon samlade och spelar kort och skrattar tillsammans.
Eller när jag var liten och fick följa med dig i din lastbil. Jag hade en alldeles egen liten stol precis bredvid dig pappa.
Eller när jag var liten och fick följa med dig i din lastbil. Jag hade en alldeles egen liten stol precis bredvid dig pappa.
Eller som idag. När jag bara kände.... Gud vad jag önskar att jag fick sätta mig ner bredvid dig och bara prata. Jag skulle ge vad som helst bara att få höra din röst. Just idag, bara en enda gång.
Dom här dagarna är jobbiga. Men jag behöver dom. Dom hjälper mig framåt. Jag gråter, jag sörjer, saknar och älskar. Sen vaknar jag till en ny dag. Och jag känner mig tacksam för allt jag hade med dig. Att jag har så mycket fina minnen. Och allt du lärde och gav mig. Du har varit med och format mig till den personen jag är idag. Och jag är faktiskt stolt över den människa jag blivit. Tack vare dig och mamma.
Tack för att jag fick ha just dig som min pappa. Världens bästa pappa.
Tills vi ses igen.....
Undrar hur man ska klara sig genom påsk....
Påsken är här! Och jag är rädd att mina ätvanor kommer raseras totalt! Själv disciplin i all ära. Men det här vette sjutton alltså. Jag tänker att jag skall tillåta mig att äta lite extra på lördag. Men det kan ju inte handla om några mängder känner jag. Då raserar jag ju allt jag jobbar för.
Tack å LOV att jag inte är direkt någe förtjust i smågodis. Det skulle varit en ren plåga. Jag är ju glass människa. Och sånt finns ju med mindre socker nuförtiden :-)
Inne på träningsdag nr 4 denna vecka. Egentligen skulle jag haft kardio idag. Men eftersom jag är ledig idag och inte har tillgång till gymmet lika lätt. Så passar jag på att köra ben idag istället och kardio imorgon.
Dagens pass blev ett modell lättare benpass+rumpa och så lite mage.
Djupa utfallssteg: 3x 25 st
Vadhävningar: 1 set 15x50 kg, 1 set 10x 70 kg, 1 set 15x 70 kg
Lårcurl: 1 set 8x45 kg, 1 set 8x 50 kg, 1 set 8x55 kg
Benpress: 1 set 8x100 kg, 1 set 10x110 kg, 1 set 10x120 kg
Lårcurl: 1 set 8x45 kg, 1 set 8x 50 kg, 1 set 8x55 kg
Benpress: 1 set 8x100 kg, 1 set 10x110 kg, 1 set 10x120 kg
Höftlyft: 3 set 10 reps 15 kg tyngd.
2 magövningar 3 set 8-10 reps
Som sagt ett lättare pass idag. Men ibland får man köra på det med.
Glad påsk!!
If you don´t like where you are. Then change it!
Träning! Jag har visserligen tränat många år. Volleyboll, beachvolley, boxning, gym, löpning ja... lite allt möjligt. Men det har gått väldigt upp och ner sedan jag slutade med volleybollen. Den sporten är liksom den enda jag verkligen känt varit en livsstil, något jag går till med glädje och lätta steg. Sedan jag slutade med det har jag haft stora problem med att hitta något jag vill ersätta den med. jag har provat lite allt möjligt och kommit fram till att jag tränar bäst själv. Och det gör jag i form av promenader, löpning och ren styrketräning på gym.
Mina dagar ser just nu ut som så att jag tränar mellan 5-6 dagar i veckan. Oftast blir det 6 dagar. Jag försöker gå till gymmet i alla fall 4 ggr av dagarna. Ibland blir det en 5:e också. Sen försöker jag köra cardio 2 dagar. Men vill försöka få till det minst 3 dagar i veckan med då det är viktigt. Och sedan volleyboll på söndagar :-) Lyfta tungt är ändå det jag tycker är roligast. Och volleybollen såklart! :-)
Just nu går jag på underskott i kosten. Inte för att deffa fram några muskler direkt, för jag har inte några, än :-P Men för att bli av med allt extra fett jag har. Så pga det känns träningen väldigt seg just nu. Det känns mest som underhållsträning. och jag känner mig inte alls lika stark som jag brukar. Men det är bara att bita ihop antar jag. Det känns i kroppen att det händer saker i alla fall. Dock kan jag inte se något visuellt ännu. Men jag hoppas det med kommer. Känslan i kroppen och känslan av att vara piggare på dagar och kvällar betyder mycket just nu :-)
Jag hinner bara träna runt 30-40 min per dag tyvärr. Så det får bli intensiva pass utan så mycket vila. Plus att jag har stora problem med mitt högerknä så benpassen är ännu mer lama.... I alla fall, såhär såg dagens träningspass ut.
Uppvärmning några benböj med 20 kg. Samt militärpress med 12 kg ca 20 ggr
Marklyft: 1 set x 5 reps 40 kg (måste se över tekniken bättre här innan jag kör tyngre)
Bänkpress: 4 set x 7 reps 35 kg
Benpress: 3 set x 15 reps 90 kg och sedan 1 set x 15 reps 100 kg
Utfalls steg 2 set x 24 reps
2 st magövningar med 3 set x 10 reps
Nya tag imorgon!! Kardio står på schemat. Men tänkte hinna med ett gym pass också på fm. Lite ryggträning!
En sväng till hellvetet och tillbaka igen.....
3 år av 300 blås, rakt fram i tunnelseende. KÖR BARA KÖR!! Inte stanna, inte känna.... It´s all about appearence. Le och se glad ut. KÖR BARA KÖR!
Det är den närmsta beskrivningen av mitt liv jag kan komma dom senaste 3 åren.
3 år av dåliga livsavgörande händelser som avlöst varandra.... Några vet allt, dom flesta vet inget....
Känslan av att man tror man hanterar allt bra. Sätter upp den där muren och stoppar alla smällar som kommer. Här kommer inget in! Det värsta med det är att det som är bra oftast inte heller får komma in......
3 år av en massa bra händelser också såklart. Men jag har inte låtit mig njuta, känna eller vara närvarandra på det sättet man ska. Vet inte hur jag ska beskriva det.... Som att man är inuti en bubbla. Därute händer världen, härinne är jag... Jag är här, men inte egentligen.
Jag åkte ner till helvetet en sväng.... Men nu är jag tillbaka igen. Bubblan är borta. Jag är här. Jag ska njuta av varje stund av det goda livet erbjuder. Jag är jag, jag är sprallig, glad och dryg. Folk tittar snett på mig och tycker kanske jag är konstig. Jag tänker tillåta mig att känna och visa att jag känner. Ni får tycka att jag är konstig.
Livet är långt ifrån slut än, hoppas jag. Det kommer bjuda på många omgångar ännu. Jag känner mig rädd, men redo.
Det finns en text jag alltid bär med mig. Den påminner mig om att man är stark. Starkare än man tror.
My simple religion
En ny stig att vandra på
Fredagen den 30/1 2015 fick Theo sin ADHD diagnos på BUP. Nu finns det på papper, i register och i journaler.
Han har även sömnstörningar, tal och språkstörningar.
Första känslan var att skriva av mig om det direkt, men kände att jag inte kunde. Jag hade inget att säga, hittade inga ord. Det tog stopp. Luften gick ur mig, jag blev trött, orkeslös och fick ont i kroppen. Som om en massa spänningar släppte på en sekund efter evigheter.
Jag var tvungen att fundera igenom allt lite. Allt som sades, allt som hände. Allt som hänt! Fundera över vad det innebär för framtiden. Fundera över medicineringen som erbjöds och allt vad det innebär på alla plan.
Den övre delen har legat som utkast några dagar. Jag tappar lusten att skriva mitt i.... Jag VILL skriva av mig. Men tappar sugen.... orken. Orkar inte att folk vet. Behöver att folk vet. Vill inte... vill... Jag vet inte.
Fast just nu känner jag mig inte som mig själv. Jag känner ofta att jag går i tunnelseende på dagarna. Har lite svårt att fokusera och tänka hela vägen fram. Missar saker, glömmer saker. Svårt att sortera saker och sover hysterisk hysteriskt galet dåligt. Sämre än vanligt.... Nej det är inte synd om mig. Är det inte såhär för alla föräldrar när dom har för mycket att bära? Det tror jag ändå. Man vill kanske bara förklara varför man är på ett speciellt sätt just nu. Nej man måste inte eller ska inte behöva måsta. Men ibland vill man. Eller behöver....
Nåja! Theo... Som sagt luften gick ur mig. Som om något var över och klart. Men där hade jag FEEEEL!
Medicinen Theo blev erbjuden heter Mediniket. Men vi kan inte börja behandla honom förräns dom ringt från Gula Villan. Jag ringde dit idag och det kommer dröja 1 månad till innan vi kommer att komma dit. Där vi kommer gå fortsättningsvis regelbundet för vägning, mätning, doshöjning etc etc. Ännu mera möten alltså..... . Ja vem trodde något annat egentligen... Att man får in en fot på ett ställe betyder inte att man får glida på en räkmacka sen. Man får se det som snabbt jobbat ändå eftersom vi tagit oss fram till en diagnos på "bara" 1½ års tid.
Snabbt jobbat! Säger folk.... Galet egentligen om man tänker efter.... Jamen hallå! Lite bitter får man faktiskt va.
MEN, vi har fått hjälp med en sak. Det är att Theo fått melatonin. Det är alltså ett slags sömnhjälp.
Melatonin är ett naturligt ämne som utsöndras hos oss alla när vi skall bli trötta. Så att vi kan somna.
Det ger vi Theo i en liiiiten mängd. Och detta gör att han kan somna på 30 min istället för 2 timmar.
FRÖJD för oss. För det ger oss ett par timmars andningshål innan han vaknar igen för att sedan hålla på så hela natten. Men för oss gjorde det mycket. Vi hinner med att sitta tillsammans och umgås en stund på kvällen utan att vara totalt trasiga. :-) Nej det är inte synd om oss. För oss är det vardag. Och vi är faktiskt på riktigt jätteglada över den här hjälpen. :-)
Det som just NU ger mig oro. Är faktiskt Theos tal och språkstörning. Förskolan lyckas inte med sin träning. Logopeden med sina 2 ggr i månaden på sjukhuset lyckas inte. Och det lilla vi lyckades med var på kvällarna när han skulle sova. Men det är som bortblåst nu pga melatoninet.
Vi lyckas bara inte.... Och vi står handfallna. Hoppet nu står till medicineringen... Som är 1 månad bort... Minst.
Just nu känner jag mig lite trasig. För just nu är vi sjuka både jag och Peter. Orken tryter mer än i vanliga fall.
Och uppförsbacken känns lite jobbigare att springa uppför. Jag kanske tar och går en stund istället....
Vi orkar det här med. Precis som allt annat. :-)
BTW! Theo ROCKS! I den lilla människan ryms mer kärlek än man kan ens förstå. Han kommer växa upp och bli något stort. Jag bara vet det!
BRING IT ON LIFE!
Just här och nu
Det finns massor att fundera på och vara bekymrad över just nu i mitt liv. Inte minst sorger saknad som växer sig extra starka just över julen av någon anledning...
Men imorse var jag på ett luciatåg utomhus som bestod av 15 st 5 åringar. Den där pirriga förväntansfulla känslan. Glädjen och skratten. Det där glittriga som man nästan bara ser i barns ögon.... Just där och då stod runt 30 föräldrar och några barn och kunde bara inte låta bli att le och känna samma glädje som barnen kände. Några minuter av fullständig närvaro just här och nu från både föräldrar och barn.
Efter sången var slut kastade sig alla barn i sina föräldrars famnar och sedan förenades alla i en fika tillsammans på altanen. Det var verkligen svårt att slita sig därifrån. Och när jag väl kom därifrån trippade jag med lätta steg och kom på mig själv med att gå och le stort och fånigt.
Jag satte mig i bilen och åkte vidare på nästa event som var en julfrukost på jobbet. SÅ roligt att få träffa min kollegor igen. Och under så mysiga förhållanden. För det var verkligen härligt att få sätta sig ner med en skinkmacka och prata skit med både gamla och nya kollegor :-) Även om det pratas mycket om den nya organisationen just nu. Men trots det åkte jag vidare till röntgen med lätta steg och med en glad känsla.
Nu sitter jag på röntgen och lyssnar på julmusik och känner mig fortfarande glad. För i eftermiddag väntar julpyssel på Agnes avdelning. Eftersom just den här förväntansfulla och glada känslan inte riktigt är något som infinner sig så ofta hos mig just nu, tyvärr. Så tar jag ödmjukt emot dom dagar jag får känna såhär som idag.
Igår är historia. Imorgon är framtiden. Nu, just här och nu, är jag glad.
Känslan....
Jag är förvånad över hur skönt det var att skriva ner allt och faktiskt få ut det till alla nära och kära.
Men på morgonen när jag vaknade fick jag rejält ångest över att jag lagt ut allt. För det första över att jag faktiskt lagt ut en så djup del inom mig. Outat både mig själv och min familjs innersta just nu.
Och det största, jag skrev om min son som bara är 5,5 år och som faktiskt inte bett om att bli utlagd på en social media på det här sättet. Så jag tog genast bort inlägget när jag vaknade.
Men sen.... Kände jag ändå att jag måste få ut detta. Förmodligen kommer jag att ta bort inläggen så småningom. Jag skall fundera lite till.... Det här känns ändå viktigt för mig just nu att nära och kära får veta. Utan att jag måste berätta det om och om och om igen för var och en. Eller skriva personliga mail, det känns också övermäktigt.
Men på morgonen när jag vaknade fick jag rejält ångest över att jag lagt ut allt. För det första över att jag faktiskt lagt ut en så djup del inom mig. Outat både mig själv och min familjs innersta just nu.
Och det största, jag skrev om min son som bara är 5,5 år och som faktiskt inte bett om att bli utlagd på en social media på det här sättet. Så jag tog genast bort inlägget när jag vaknade.
Men sen.... Kände jag ändå att jag måste få ut detta. Förmodligen kommer jag att ta bort inläggen så småningom. Jag skall fundera lite till.... Det här känns ändå viktigt för mig just nu att nära och kära får veta. Utan att jag måste berätta det om och om och om igen för var och en. Eller skriva personliga mail, det känns också övermäktigt.
Ärligt talat känns det otroligt jobbigt att folk får veta att jag mår dåligt och att vi har det jobbigt. Jag vill inte alls vara någon som folk tycker synd om. Det vill jag verkligen inte ha. Och det är inte synd om oss alls. Vi har världens underbaraste barn. Och vi skulle gå genom eld och vatten för dom när som helst, hur som helst.
Ibland är livet en prövning bara. Och jag vet att allt handlar om mig och Peter. Allt handlar om hur vi hanterar saker och ting. Hur vi ordnar det för honom. För att underlätta hans vardag så att han ska må så bra som möjligt. Men även så att vi alla andra ska få må så bra som möjligt.
Allt hänger på mig och Peter. Och jag vet att vi kommer att hitta ett sätt. Kanske inte just nu, kanske inte om ett år heller. Och kanske det inte kommer fungera jämt, men oftare.
Ibland känns det som att vi isolerat oss. Vi isolerar oss hemma därför att vi just nu inte har orken att ta sviterna som blir av att gå på fest eller andra roligheter. Jag inser att det är jättesvårt för folk att förstå. Men för oss handlar det just nu om att spara in på så mycket energi och ork som möjligt. För att ta oss igenom vardagen och få det vardagliga att fungera. Vardagen är nummer 1 för oss nu. När vi kommit en bit på väg, när vi fått det vardagliga att fungera hyffsat. Då kanske vi orkar ut igen. Orkar ta oss för det där andra. För vi saknar det verkligen jättemycket.
Det andra som är en stor sak vi kämpar med. Är alla människors blickar. Blickar och viskningar. Eller kanske bara att man ser på dom vad dom tycker och tänker. Om hur vi hanterar våra barn.
"Ungen står ju och slår på henne. Varför gör hon inget!? Vad är det för fel på ungen?"
Eller när man faktiskt måste ta tag i honom och bära ut honom skrikandes och slåendes från någonstans för att han är i affekt och det inte går att få honom lugn.
Att vi inte kan säga eller göra mot Theo som andra kan med sina barn när dom gör något fel. Vi måste hela tiden tänka på vad vi säger, hur vi säger. Vi måste hela tiden tänka på att försöka förhindra konflikter. För annars går han upp i affekt och allt blir hysteriskt och han mår jättedåligt.
Känslan när man ser hur alla andra har det med sina barn..... Avundsjuka känslor som dyker upp. Känslor man skäms över och vill stoppa undan. Känslor man inte får ha....
"Ungen står ju och slår på henne. Varför gör hon inget!? Vad är det för fel på ungen?"
Eller när man faktiskt måste ta tag i honom och bära ut honom skrikandes och slåendes från någonstans för att han är i affekt och det inte går att få honom lugn.
Att vi inte kan säga eller göra mot Theo som andra kan med sina barn när dom gör något fel. Vi måste hela tiden tänka på vad vi säger, hur vi säger. Vi måste hela tiden tänka på att försöka förhindra konflikter. För annars går han upp i affekt och allt blir hysteriskt och han mår jättedåligt.
Känslan när man ser hur alla andra har det med sina barn..... Avundsjuka känslor som dyker upp. Känslor man skäms över och vill stoppa undan. Känslor man inte får ha....
Eller det värsta av allt. "ADHD, vaddå ADHD. Det finns ju inte egentligen. Det är bara något påhitt folk hittat på för att dom har bråkiga ungar. Det är så mycket folk nu som har ADHD så det har ju blivit en grej av det"
Så det är nog av många anledningar vi gömmer oss lite just nu. Medans vi lär oss verktygen att hjälpa Theo. Medans vi försöker hittar oss själva och vår roll i allt detta. Och medans vi lär oss att acceptera och hantera den biten i samhället som är okunniga eller inte öppna för detta.
Babysteps! Men vi rör oss fortfarande framåt......
En av livets prövningar
Nu var det länge sedan jag bloggade. Ärligt talat blev livet för tufft och jag kröp in i min lilla håla för att försöka orka. Det är oftast bra att skriva och ventilera sig, men ibland orkar man inte ens det.
Nej, jag har inte cancer eller är dödligt sjuk. Och inte någon annan i min familj heller. Hoppas jag....
Och ja jag vet att man inte ska klaga och gnälla över livet. Och att "allt blir bättre ska du se" som man får höra hur ofta som helst. Och jag vet också att man inte ska outa sitt liv hur som helst. Och det har jag inte gjort heller. Speciellt inte allt som händer oss just nu.
Och jag vill inte ut med det heller helst. Men just nu handlar det om att överleva. Vi/jag behöver verkligen förståelse. Vi behöver att släkt, familj och vänner förstår. Förstår oss, vår situation och varför vi väljer att göra som vi gör i vissa situationer. Jag vet även det, att man inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker.
Jag VET det. Och jag jobbar hårt för att komma förbi den tuffa spärren. Men det är en svår spärr att komma över. Speciellt när det handlar om familjen och nära vänner. Som tror att dom vet vad vi går igenom. Men som faktiskt inte vet någonting. För det är inget man pratar om. Inte på riktigt... Inte riktigt HUR illa det faktiskt är.
Nej, jag har inte cancer eller är dödligt sjuk. Och inte någon annan i min familj heller. Hoppas jag....
Och ja jag vet att man inte ska klaga och gnälla över livet. Och att "allt blir bättre ska du se" som man får höra hur ofta som helst. Och jag vet också att man inte ska outa sitt liv hur som helst. Och det har jag inte gjort heller. Speciellt inte allt som händer oss just nu.
Och jag vill inte ut med det heller helst. Men just nu handlar det om att överleva. Vi/jag behöver verkligen förståelse. Vi behöver att släkt, familj och vänner förstår. Förstår oss, vår situation och varför vi väljer att göra som vi gör i vissa situationer. Jag vet även det, att man inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker.
Jag VET det. Och jag jobbar hårt för att komma förbi den tuffa spärren. Men det är en svår spärr att komma över. Speciellt när det handlar om familjen och nära vänner. Som tror att dom vet vad vi går igenom. Men som faktiskt inte vet någonting. För det är inget man pratar om. Inte på riktigt... Inte riktigt HUR illa det faktiskt är.
Vår Theo har ADHD samt talfel. Sedan han föddes har han knappt sovit. Och därmed inte vi heller...
Det har varit jobbiga år... minst sagt. Men som man så ofta hör. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Och den stämmer märker man nu... Om tiden förut varit jobbig så är den här tiden fruktansvärt jobbig. För oss, outhärdlig nästan just nu. Och tanken på att den kan bli värre......
Det har varit jobbiga år... minst sagt. Men som man så ofta hör. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Och den stämmer märker man nu... Om tiden förut varit jobbig så är den här tiden fruktansvärt jobbig. För oss, outhärdlig nästan just nu. Och tanken på att den kan bli värre......
ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Och den innebär i stora drag att man har problem med sina impulser, koncentrationsförmågan samt att man är hyperaktiv.
Som med allt annat finns massor av olika grader och sorter av ADHD. Enligt läkaren som utredde Theo på Bryggan har han allt på listan i stort sett. Alla ingredienser så att säga.
* I Theos fall har han väldigt stora problem med att kontrollera sina impulser. Det vill säga att han agerar på alla tankar och idéer som kommer till honom. Han kan tex stå och klippa i ett papper när han helt plötsligt kommer på att han skall prova klippa sönder en sladd. Han vet att det är fel, men kan inte hejda sin impuls och gör detta ändå. Samma sak gällande när han blir arg och vill slåss. Han kan inte hejda sig då heller....
* Hans hyperaktivitet gör att hela dagarna går i 200 blås istället för kanske 80 som det gör för oss.
Han går aldrig till matbordet tex, utan han springer. Han sitter inte ner och äter. Han står, ligger, hoppar eller klättrar på den som sitter bredvid. Han sitter inte och tittar på TV, han står på huvudet eller händer eller springer runt runt i soffan som en velodrom. Över allt och alla. Saker yr och flyger
* Koncentrationsproblemen han har gör att han inte kan lyssna på förklaringar som är längre än kanske en mening. Han klarar alltså inte av att lyssna på långa saker. Det gör att det blir problem både på förskolan när dom har samling bla. Då får Theo sitta i soffan med sin platta istället. Eller om dom har projekt där det behövs förklaras saker. Så tas han ofta ur och får göra andra saker. För att han inte skall känna sig misslyckad för att han inte klarade av att förstå uppgiften. Hemma kommer problemen i konflikter eller när vi försöker lära honom rätt och fel i stort sett.
* Theo har heller inget konsekvenstänk över huvud taget. I hans värld kan inget gå fel och inget kan hända. Och skulle det ändå vara så att något händer ibland och han gör sig illa, så lär han sig inte av det. Utan det försvinner. En väldigt svår del i allt detta.
* Han har även stora problem med empati. Som vi känner har han inte någon direkt medfödd empati. Utan den han har är inlärd. Gör någon av oss illa oss eller om någon är ledsen. Rycker han egentligen bara på axlarna och går vidare. Däremot är han väldigt skyddande. Skulle någon göra något dumt emot Agnes ex så blir det synd om den personen.
* Han har stora problem med att samarbeta. Det sociala samspelet har varit ett stort problem i förskolan. Det började vända i början av höstterminen nu. Och vad vi förstår fungerar det bättre på förskolan. Hemma är det lika illa som alltid. Han har en idé i huvudet på hur leken skall utspela sig. Hur allt skall gå till. Och blir det inte som han tänkt sig, att någon annan vill vara med och bestämma. Då blir han väldigt arg och kan bli aggressiv och använda sig av fula ord.
Som med allt annat finns massor av olika grader och sorter av ADHD. Enligt läkaren som utredde Theo på Bryggan har han allt på listan i stort sett. Alla ingredienser så att säga.
* I Theos fall har han väldigt stora problem med att kontrollera sina impulser. Det vill säga att han agerar på alla tankar och idéer som kommer till honom. Han kan tex stå och klippa i ett papper när han helt plötsligt kommer på att han skall prova klippa sönder en sladd. Han vet att det är fel, men kan inte hejda sin impuls och gör detta ändå. Samma sak gällande när han blir arg och vill slåss. Han kan inte hejda sig då heller....
* Hans hyperaktivitet gör att hela dagarna går i 200 blås istället för kanske 80 som det gör för oss.
Han går aldrig till matbordet tex, utan han springer. Han sitter inte ner och äter. Han står, ligger, hoppar eller klättrar på den som sitter bredvid. Han sitter inte och tittar på TV, han står på huvudet eller händer eller springer runt runt i soffan som en velodrom. Över allt och alla. Saker yr och flyger
* Koncentrationsproblemen han har gör att han inte kan lyssna på förklaringar som är längre än kanske en mening. Han klarar alltså inte av att lyssna på långa saker. Det gör att det blir problem både på förskolan när dom har samling bla. Då får Theo sitta i soffan med sin platta istället. Eller om dom har projekt där det behövs förklaras saker. Så tas han ofta ur och får göra andra saker. För att han inte skall känna sig misslyckad för att han inte klarade av att förstå uppgiften. Hemma kommer problemen i konflikter eller när vi försöker lära honom rätt och fel i stort sett.
* Theo har heller inget konsekvenstänk över huvud taget. I hans värld kan inget gå fel och inget kan hända. Och skulle det ändå vara så att något händer ibland och han gör sig illa, så lär han sig inte av det. Utan det försvinner. En väldigt svår del i allt detta.
* Han har även stora problem med empati. Som vi känner har han inte någon direkt medfödd empati. Utan den han har är inlärd. Gör någon av oss illa oss eller om någon är ledsen. Rycker han egentligen bara på axlarna och går vidare. Däremot är han väldigt skyddande. Skulle någon göra något dumt emot Agnes ex så blir det synd om den personen.
* Han har stora problem med att samarbeta. Det sociala samspelet har varit ett stort problem i förskolan. Det började vända i början av höstterminen nu. Och vad vi förstår fungerar det bättre på förskolan. Hemma är det lika illa som alltid. Han har en idé i huvudet på hur leken skall utspela sig. Hur allt skall gå till. Och blir det inte som han tänkt sig, att någon annan vill vara med och bestämma. Då blir han väldigt arg och kan bli aggressiv och använda sig av fula ord.
* Theo är väldigt utåtagerande. Dvs när han blir arg, ledsen eller väldigt uppspelt. Så visar sig det i slag, sparkar eller annat fysiskt våld och även fula ord. Då handlar det emot oss vuxna. Alltså inte några barn. Det har aldrig hänt. Agnes kan råka på någon knuff ibland, men aldrig något annat. Det är jag och Peter som får ta det mesta. Och det handlar om flera ggr per dag. Varje dag. Det här är oerhört kränkande och sårande.... Och svårt för oss att förstå. Varför någon vi älskar så mycket vill oss illa.
* Allt som skall göras måste planeras. Vårt liv fungerar inte spontant. Då blir det helt galet för Theo och hela vår dag kan vara förstörd. Vi använder oss av ett bildschema för att få våra dagar att fungera. Då vet han redan dagen innan vad som skall hända dagen efter. Vi måste även gå igenom det muntligt med honom.
Tex inför vår utlandsresa gick vi noga igenom på hans surfplatta genom bilder på vad som skulle hända dit, där och hem.
* Allt som skall göras måste planeras. Vårt liv fungerar inte spontant. Då blir det helt galet för Theo och hela vår dag kan vara förstörd. Vi använder oss av ett bildschema för att få våra dagar att fungera. Då vet han redan dagen innan vad som skall hända dagen efter. Vi måste även gå igenom det muntligt med honom.
Tex inför vår utlandsresa gick vi noga igenom på hans surfplatta genom bilder på vad som skulle hända dit, där och hem.
* Allt vi trodde, tyckte och tänkte om barnuppfostran har vi fått kastat i sjön. Vi har gått en 11 veckor lång föräldrautbildning som heter KOMET där vi fått lära oss lågaffektivt bemötande och hur man skall hantera olika situationer i konflikter. Hur man undviker konflikter osv.
Vårt liv går ut på att ha så mycket egen tid som möjligt med Theo. Förebygga konflikter hela hela tiden.
Välja välja välja strider. Släppa massor. Vilket tär mycket på en själv. Vi har tex i stort sett slutat äta middag tillsammans. Därför att Theo gör att ingen i familjen mår bra. Jag har fått magkatarr, Peter tappar matlusten och Agnes får ingen ro att äta. Rasmus kastar i sig maten bara för att komma därifrån....
Theo får äta vart han vill. Då får alla andra lugn och får i sig maten.
Vårt liv går ut på att ha så mycket egen tid som möjligt med Theo. Förebygga konflikter hela hela tiden.
Välja välja välja strider. Släppa massor. Vilket tär mycket på en själv. Vi har tex i stort sett slutat äta middag tillsammans. Därför att Theo gör att ingen i familjen mår bra. Jag har fått magkatarr, Peter tappar matlusten och Agnes får ingen ro att äta. Rasmus kastar i sig maten bara för att komma därifrån....
Theo får äta vart han vill. Då får alla andra lugn och får i sig maten.
Det här är bara ett skrap på ytan av hur vårt liv ser ut just nu. Vi har precis startat en utredning på BUP för Theo.För att få detta på papper inför skolstart.
Vi går även hos logoped för hans talfel samtidigt som han får hjälp på förskolan för det.
Det är mycket mycket möten som upptar vår tid. Och all energi vi har går åt att försöka få vardagen att gå ihop. Det är svårt att förklara hur mycket ork som försvinner. Och hur vi egentligen mår. Vi kan säga som så att vi gråter ofta.... ofta... Och känslan av att vilja fly kommer ofta. Och känslan av ångest inför helger, långledigheter... Eller rent utan ångest av att vakna på morgonen och det är lördag. Att inte vilja kliva upp, inte vilja vakna. Den känslan är en sorg i sig.
Vad jag pratade om i början. Att vi är i stort behov av förståelse. Det handlar om, varför vi inte orkar med vänner eller familj just nu. Det har varit ett par tuffa år. Med cancer, dödsfall och familjeproblem som kantat dagarna.
Som sätter sina spår på hjärtat.
Nej vi kanske inte tackar ja till den där middagen, kalaset eller vad det nu är vi blir inbjudna till. Därför att vi har kanske inte orken kvar. För att vi knappt klarar av att klara dagen som den är. För att vi inte sover något och inte kan hämta energi någonstans. För vi har ingen som kan hjälpa oss.... Men JO, vi uppskattar den där inbjudan och blir jätteglada varje gång någon faktiskt tänker på oss och minns att vi finns.
Vi ber om förståelse när vi inte orkar ta bilen och åka 2 timmar någonstans när bilresan i sig är ett rent helvete. För att sedan bo i ett hus eller lägenhet där vi inte har någon kontroll längre. Ingen kontroll på vart han är eller vad han gör. Vad han får eller inte får göra. Vad som kan gå sönder osv.... Det är en tid av ren anspänning för oss. Vi är mer trötta och stressade när vi kommer hem efter en sådan helg. Veckan därefter tär ännu värre och ingen återhämtning finns.
Fester och andra roligheter. Vi ÄLSKAR sånt. Vi vill SÅÅÅ mycket. Vi vill vara med på allt. Skratta och ha roligt med alla. Må bra! Men varje fest vi är med på kräver planering långt i förväg. Och det kräver ork. Ork som inte finns.... Och det kostar väldigt mycket på oss lång tid efteråt när vi varit på fest tillsammans.
Vi orkar inte med folks blickar, tyck och tänk när vi inte gör någonting när han står och slår på oss eller när vi på ett lugnt sätt försöker lugna honom när han säger fula ord. Istället för att straffa honom som folk tycker man skall göra.
Vi orkar inte med folks tips och trix för barnuppfostran. Vi har fått hjälp från dom bästa, men det fungerar inte riktigt det heller.
JAG orkar inte med hur vissa i släkten ser på mig efter en viss händelse. Jag är en BRA människa och framförallt en BRA mamma som skulle dö för mina barn. Jag kommer alltid stå upp för mina barn och deras bästa. Och göra allt ALLT för dom. Vill man sedan välja att se mig som en dålig människa, att inte lära känna eller se mig som människa. Det är synd och jag är ofta ledsen för det. För vi skulle verkligen behöva alla våra familjemedlemmars varma famnar just nu.
Som sätter sina spår på hjärtat.
Nej vi kanske inte tackar ja till den där middagen, kalaset eller vad det nu är vi blir inbjudna till. Därför att vi har kanske inte orken kvar. För att vi knappt klarar av att klara dagen som den är. För att vi inte sover något och inte kan hämta energi någonstans. För vi har ingen som kan hjälpa oss.... Men JO, vi uppskattar den där inbjudan och blir jätteglada varje gång någon faktiskt tänker på oss och minns att vi finns.
Vi ber om förståelse när vi inte orkar ta bilen och åka 2 timmar någonstans när bilresan i sig är ett rent helvete. För att sedan bo i ett hus eller lägenhet där vi inte har någon kontroll längre. Ingen kontroll på vart han är eller vad han gör. Vad han får eller inte får göra. Vad som kan gå sönder osv.... Det är en tid av ren anspänning för oss. Vi är mer trötta och stressade när vi kommer hem efter en sådan helg. Veckan därefter tär ännu värre och ingen återhämtning finns.
Fester och andra roligheter. Vi ÄLSKAR sånt. Vi vill SÅÅÅ mycket. Vi vill vara med på allt. Skratta och ha roligt med alla. Må bra! Men varje fest vi är med på kräver planering långt i förväg. Och det kräver ork. Ork som inte finns.... Och det kostar väldigt mycket på oss lång tid efteråt när vi varit på fest tillsammans.
Vi orkar inte med folks blickar, tyck och tänk när vi inte gör någonting när han står och slår på oss eller när vi på ett lugnt sätt försöker lugna honom när han säger fula ord. Istället för att straffa honom som folk tycker man skall göra.
Vi orkar inte med folks tips och trix för barnuppfostran. Vi har fått hjälp från dom bästa, men det fungerar inte riktigt det heller.
JAG orkar inte med hur vissa i släkten ser på mig efter en viss händelse. Jag är en BRA människa och framförallt en BRA mamma som skulle dö för mina barn. Jag kommer alltid stå upp för mina barn och deras bästa. Och göra allt ALLT för dom. Vill man sedan välja att se mig som en dålig människa, att inte lära känna eller se mig som människa. Det är synd och jag är ofta ledsen för det. För vi skulle verkligen behöva alla våra familjemedlemmars varma famnar just nu.
Jag har skrivit alldeles för mycket redan. Och på samma gång ingenting känns det som.... Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.
Slutligen vill jag säga. Theo är världens gladaste och underbaraste lilla pojke. Och vi älskar honom över allt annat. Och skulle inte vilja att han var någon annan eller på något annat sätt än just han.
Slutligen vill jag säga. Theo är världens gladaste och underbaraste lilla pojke. Och vi älskar honom över allt annat. Och skulle inte vilja att han var någon annan eller på något annat sätt än just han.
Anledningen till att jag faktiskt skriver det här jättejobbiga inlägget. Och faktiskt lägger ut det till mina vänner på FB. Är för att jag/vi inte orkar lägga energi på att hela tiden förklara samma sak om och om igen när någon råkar på oss och dom svårigheter vi har i vår familj. Jag orkar inte lägga min energi på att försöka förklara något som knappt går att förklara. För jag/vi förstår det knappt själva.
Därför gör jag det här nu. Nu vet alla, nu behöver jag inte förklara det om och om igen.
Därför gör jag det här nu. Nu vet alla, nu behöver jag inte förklara det om och om igen.
Det enda vi vill ha och verkligen behöver, är förståelse. Vi är vilse, men inte borta. Jag hoppas vi kommer över ytan snart igen.
Tack
Cillit bang!
Buzzar Cillit bang kalk & Smuts
Någon annan har fått ditt nummer.....
Häromdagen fick jag veta av mamma att någon verkar ha fått pappas gamla mobil nummer.
Ja.. det är klart.. Det var ju faktiskt snart 1½ år sedan han dog. Men ändå på något sätt så svider det...
Det är pappas mobilnr. Och det har ju alltid varit det...
Mamma sa det att nu är det kanske dags då att ta bort det ur telefonkatalogen på mobilen så man inte råkar ringa.
Ja... kanske det är dags.
Ja.. det är klart.. Det var ju faktiskt snart 1½ år sedan han dog. Men ändå på något sätt så svider det...
Det är pappas mobilnr. Och det har ju alltid varit det...
Mamma sa det att nu är det kanske dags då att ta bort det ur telefonkatalogen på mobilen så man inte råkar ringa.
Ja... kanske det är dags.
Jag brukar ringa dig ibland fortfarande pappa.... Jag tittar på gamla sms mellan dig och mig från när du låg på sjukhuset. Jag tittar på missade samtal från dig och önskar jag hade svarat. Att få ha hört din röst en extra gång innan hade betytt allt. Varför svarade jag inte då, jag glömde bort att ringa upp... Jag var för upptagen med mitt eget liv ibland. Nu såhär efteråt... Upptagen med vad? Vad var viktigare än min sjuka pappa? Även om det inte hände ofta. Jag har svår ångest ibland fortfarande.... Trots att jag vet att du vet, att jag älskade, älskar dig.
Jag brukar ringa dig ibland fortfarande pappa.... Vet inte varför, bara för att få slå ditt nummer. Fantisera att du kanske svarar i andra änden. Jag vet inte... Men jag gör det.
Nu är det dags att ta bort ditt nummer i min mobil. Det är jobbigt, svårt och tungt.
Nu är det dags att ta bort ditt nummer i min mobil. Det är jobbigt, svårt och tungt.
Jag ska bara titta på det lite till.... sen, sen ska jag ta bort det. Snart....
Möhippa!!
I helgen var det dags för Tinas möhippa. Som vi har laddat för den :-P Och inte en susning hade hon heller. haha!! Underbart :-)
Jag, Maria och Lisa kom lite senare så vi missade själva nappningen. Men hon hade kommit ut i köket i bara bh och trosor och sett allmänt förvirrad och förskräckt ut. hihi.
När vi kom stod hon och tog sexiga underkläders bilder hos en fotograf. Det va underbart å se hur glad hon blev att alla var där :-) Eftersom bara en person fick vara med när hon fotades så fick vi andra vänta i parken. Så vi rullade dit och träffade dom andra tjejerna i hippegänget. Mycket söta, goa och härliga tjejer :-) Volleybolltjejor såklart! För dom är ju sötast ;-)
När vi kom stod hon och tog sexiga underkläders bilder hos en fotograf. Det va underbart å se hur glad hon blev att alla var där :-) Eftersom bara en person fick vara med när hon fotades så fick vi andra vänta i parken. Så vi rullade dit och träffade dom andra tjejerna i hippegänget. Mycket söta, goa och härliga tjejer :-) Volleybolltjejor såklart! För dom är ju sötast ;-)
Efter detta bar det iväg till dans. Vad jag förstod var det en tjej som varit bakgrundsdansare åt Madonna som var vår instruktör. Men jag fick än en gång bevisat för mig att det här med kordination.. Det är helt enkelt inte my cup of tea. hehe Men kul vare! :-)
Sen var det dags för nästa Outfit och iväg på nästa grej.
Som var att stjäla sin egen lunch på Willys. Tyvärr fick jag ingen bild där för jag var alldeles för hungrig och ivrig med att plocka min egen så jag glömde bort allt annat :-P Men jag hörde att det gick bra ;-)
En lugn stund med lunch, lite berättelser från alla om våra minnen av Tina. Och Tina passade på att ta en 10 minuters stödvila. Sen va hon i tiptop form igen :-)
En annan hade inte sett den här dagen någe mer om jag ens lagt mig ner :-P
En annan hade inte sett den här dagen någe mer om jag ens lagt mig ner :-P
Sen var det dags för att spela in låtar. Thomas Ledins - En del av mitt hjärta. Och What are words. Självklart fick resten av gänget vara med på ett hörn oxå som bakgrunds sångerskor. Vi får se hur det låter ;-)
Efter det hade vi tydligen tid med lite hångel à la Freja Morén tror jag det va ;-)
I väntan på SPA och relax så gjorde vi.... DRACK! Det är en riktig törstläpp den där Tina ;-)
Sen var det middag och frågesport till Tina. Och efter det göra iordnig sig och vidare ut på Strömpis. Ett riktigt mysigt ställe :-) Kul hade vi :-)
Hela goa gänget förutom ett par stycken som inte kunde hänga med ut :-)
Resten av bilderna är hemlisar. What happens in Örebro stays in Örebro ;-) hihi
Vad hände med bloggen!?
Vet inte... Sjukt mycket som hänt under senaste dryga året. Senaste inlägget jag skrev tror jag var innan jag bröt foten. Jag hade varit totalt jävla DYNGSJUKT i en månad säkert. Influensa deluxe med efterföljande luftrörsinflamation som höll i sig aplänge innan jag ens fick lite hjälp.
Och några dagar efter senaste inlägget, på självaste 1 års dagen sedan pappa dig så gick jag och bröt foten. Jisses.... vad är oddsen liksom. Haha. Nästan så man skrattar åt det såhär i efterhand.
Planen var att åka hem till mamma jag och Rasmus. Bara ha en mysig dag med mammsen och gå till pappas grav. Planen fanns oxå att gå till ett medium med hopp om att få kontakt med pappis.
Men ha.... det blev ju inte så. Fick något slags frånvaroattack i nån halv minut som gjorde att femte mellanfotsbenet gick av och jag rasade i backen handlöst. Och in på akuten och så började karusellen.
Och några dagar efter senaste inlägget, på självaste 1 års dagen sedan pappa dig så gick jag och bröt foten. Jisses.... vad är oddsen liksom. Haha. Nästan så man skrattar åt det såhär i efterhand.
Planen var att åka hem till mamma jag och Rasmus. Bara ha en mysig dag med mammsen och gå till pappas grav. Planen fanns oxå att gå till ett medium med hopp om att få kontakt med pappis.
Men ha.... det blev ju inte så. Fick något slags frånvaroattack i nån halv minut som gjorde att femte mellanfotsbenet gick av och jag rasade i backen handlöst. Och in på akuten och så började karusellen.
Jag hade ju skitont i foten och ville helst att dom skulle fokusera på det. Men fokus handlade mer om frånvaroattacken jag hade haft. Neurologer blev inblandade och jag fick göra både en CT och en MR. CT:n först höll dom på att skrämma skiten ur mig med. För den visade ju på en liten förändring mitt innen i hjärnan någonstans. Och för att kunna se vad det var va jag tvungen å göra en MR. Tack vara underbara läkare och sköterskor lät dom mig komma in redan samma kväll så jag slapp ligga och våndas hela natten. Och läkaren tittade på alla bilder under scanningen. Som visade absolut ingenting! En helt frisk hjärna, tack å LOV! :-)
Herregud vad rädd jag hann vara där i dom få timmarna. Massa tankar och funderingar börjar rulla. Mest till min familj och barn. Barnen... Tänk om jag är sjuk. Tänk om jag kommer dö... Vad händer med barnen, hur ska det gå. Ska jag aldrig mer få träffa barnen. Många tårar blev det. Man får verkligen sig en rejäl tankeställare vid en sådan här gång. Vad som är viktigt och inte i livet. Nu gick ju allt bra till slut iallafall :-)
Foten slapp jag gipsa men fick hoppa på kryckor några veckor. Envis som jag är har jag redan gjort min första joggingrunda efter 11 veckor. Så det går framåt och jag mår SÅÅÅ mycket bättre :-)
Såhär efterhand förstår jag vad som hände. Eftersom jag totalt vägrade att lyssna på min kropp. Så var det någon som helt sonika tvingade mig att lugna ner mig. På ett brutalt sätt kan tänkas, men det enda sättet förmodligen. För det va ju knappt så jag satt still ändå fast jag hade foten av :-P
Herregud vad rädd jag hann vara där i dom få timmarna. Massa tankar och funderingar börjar rulla. Mest till min familj och barn. Barnen... Tänk om jag är sjuk. Tänk om jag kommer dö... Vad händer med barnen, hur ska det gå. Ska jag aldrig mer få träffa barnen. Många tårar blev det. Man får verkligen sig en rejäl tankeställare vid en sådan här gång. Vad som är viktigt och inte i livet. Nu gick ju allt bra till slut iallafall :-)
Foten slapp jag gipsa men fick hoppa på kryckor några veckor. Envis som jag är har jag redan gjort min första joggingrunda efter 11 veckor. Så det går framåt och jag mår SÅÅÅ mycket bättre :-)
Såhär efterhand förstår jag vad som hände. Eftersom jag totalt vägrade att lyssna på min kropp. Så var det någon som helt sonika tvingade mig att lugna ner mig. På ett brutalt sätt kan tänkas, men det enda sättet förmodligen. För det va ju knappt så jag satt still ändå fast jag hade foten av :-P
Så kan det gå! :-) Men nu är det snart semester och livet känns ljuvligt. Jag har avverkat två medial kurser och en mindfulness kurs på denna tiden. Att få jobba bara med sig själv ibland är något alla borde göra.
Ljus och värme
Vidrigt!!
Jag måste gjort nått överjävligt för å förtjäna det här. Efter en månad är man så djupt nedgången så man kan bara tänka i banorna "vad kommer härnäst". Vilket inte är likt mig nuförtiden.... Men ibland tryter hoppet.
För ganska precis en månad sedan blev jag rejält sjuk i influensan. Feber i fem och hosta i fem dagar. Två dagar feberfri och sen kom febern som en käftsmäll igen. Och på det rejäla andnings svårigheter och en sönderhostad rygg som gjorde att jag inte kunde stå på benen på två dagar. Plus att hostan bara fortsatte. Ett besök på hälsocentralen som resulterade i hemgång utan någon som helst hjälp.
Ungefär tre veckor tog det innan jag kände att det började gå åt rätt väg. Fortfarande rejäl hosta men rätt så pigg allmänt ändå.
Tills förra veckan när plötsligt andnings problemen kom igen och hostan ökade på. Det rasslade och pep i lungorna när jag andades. Ett besök till fabror doktorn igen då som skickade mig till lungröntgen där det konstaterades att det inte fanns något vätska i lungorna. Men varför piper och rasslar det i vänstra lungan då? Och varför har jag jättesvårt att andas? Läkaren erbjöd molipect eller cocillana. Desperat tackade jag JA till Cocillana i hopp om att läkaren visste vad han gjorde. Detta var i måndags och då hade jag suttit upp och "sovit" hela helgen.
Ungefär tre veckor tog det innan jag kände att det började gå åt rätt väg. Fortfarande rejäl hosta men rätt så pigg allmänt ändå.
Tills förra veckan när plötsligt andnings problemen kom igen och hostan ökade på. Det rasslade och pep i lungorna när jag andades. Ett besök till fabror doktorn igen då som skickade mig till lungröntgen där det konstaterades att det inte fanns något vätska i lungorna. Men varför piper och rasslar det i vänstra lungan då? Och varför har jag jättesvårt att andas? Läkaren erbjöd molipect eller cocillana. Desperat tackade jag JA till Cocillana i hopp om att läkaren visste vad han gjorde. Detta var i måndags och då hade jag suttit upp och "sovit" hela helgen.
Natten till tisdagen kände jag hur jag hostade sönder något. Förmodligen nån muskel. Ont gjorde det, som fasen. Men det gick å existera iallafall. Gjorde lite ont när jag hostade eller tog djupa andetag. Men nu såhär i efterhand inte så värst farligt. :-/
Det värsta var tyvärr att andings svårigheterna blev ännu värre pga smärtan under vänstra bröstet. Så pass att jag nästan hade panik i onsdags kväll. Ringde 1177 och hamnade i Uppsala där jag blev uppläxad för att ta för mycket alvedon och ipren eftersom det kan minsan ge leverskador! Efter att ha berättat hela historien blev jag TILL SLUT skickad till Gävles 1177 istället. :-O Jaha liksom......
Väl i den luren fick jag köra samma historia igen. Och nästan gråta för att ens få en tid till jouren. Fick ändå en tid kl 21:20 på kvällen. Väl därinne och 3 timmar senare klev jag ut som en ny människa. Skakig, men glad! Jag fick inhalera ventoline som gjorde att jag andades bättre än jag gör i vanliga fall till och med. Och så pulmicort och bricanyl utskrivet som jag ska ta i två veckor mot luftrörskatarr.
Väl hemma tog jag lite cocillana och så bums i säng. Och som jag SOV!! :-) Visst vaknade jag och hostade lite men sov bättre än jag gjort på en hel månad. Vaknade glad och med hopp dagen efter. Nu kommer detta att ordna sig :-)
Det värsta var tyvärr att andings svårigheterna blev ännu värre pga smärtan under vänstra bröstet. Så pass att jag nästan hade panik i onsdags kväll. Ringde 1177 och hamnade i Uppsala där jag blev uppläxad för att ta för mycket alvedon och ipren eftersom det kan minsan ge leverskador! Efter att ha berättat hela historien blev jag TILL SLUT skickad till Gävles 1177 istället. :-O Jaha liksom......
Väl i den luren fick jag köra samma historia igen. Och nästan gråta för att ens få en tid till jouren. Fick ändå en tid kl 21:20 på kvällen. Väl därinne och 3 timmar senare klev jag ut som en ny människa. Skakig, men glad! Jag fick inhalera ventoline som gjorde att jag andades bättre än jag gör i vanliga fall till och med. Och så pulmicort och bricanyl utskrivet som jag ska ta i två veckor mot luftrörskatarr.
Väl hemma tog jag lite cocillana och så bums i säng. Och som jag SOV!! :-) Visst vaknade jag och hostade lite men sov bättre än jag gjort på en hel månad. Vaknade glad och med hopp dagen efter. Nu kommer detta att ordna sig :-)
Tills några timmar senare när jag satt i soffan och hostade när jag hörde och kände hur något knäppte till under vänstra bröstet. AJ SOM FAAAAAAAN!!! Det HÄR kan man kalla smärta :-(
Kunde inte ligga, inte sitta och inte stå. Inte stå upprätt. Och knappt andas normalt utan extrem smärta. Jag är 98% säker på att jag hostat en spricka i ett revben. En muskelbristning i all ära... men det här är något annat.
POFF så försvann hoppet.
Kunde inte ligga, inte sitta och inte stå. Inte stå upprätt. Och knappt andas normalt utan extrem smärta. Jag är 98% säker på att jag hostat en spricka i ett revben. En muskelbristning i all ära... men det här är något annat.
POFF så försvann hoppet.
Inatt har jag fått sätta mig upp varje gång jag behöver hosta. Luta mig framåt och hålla hårt emot revbenen för att ens klara att hosta. EXTREM smärta och ångest varje gång. Vid 4 inatt hade jag så ont i revbenet att jag inte kunde andas normalt. Då gick jag på dom starkare värktabletterna och på det bricanyl. Vilket gjorde att jag kunde sova 2 timmar iallafall. Skönt!
Tyvärr känner jag mig inte direkt glad just nu.... Jag brukar ha hoppet uppe. Och såklart ordnar sig det här med precis som allt annat. Men just nu oroar jag mig bara för vad fasen som kommer härnäst.... Man undrar ju
Állt känns som ett stort skämt bara nästan... Hur fasen kan det ens bli såhär många grejer i rad på en och samma månad! Och pga revbenet är det ju inte över än på ett par veckor iallafall. Först lär jag väl bli av med hostan innan revbenet kan börja läka... Och det lär ju dröja....
Tyvärr känner jag mig inte direkt glad just nu.... Jag brukar ha hoppet uppe. Och såklart ordnar sig det här med precis som allt annat. Men just nu oroar jag mig bara för vad fasen som kommer härnäst.... Man undrar ju
Állt känns som ett stort skämt bara nästan... Hur fasen kan det ens bli såhär många grejer i rad på en och samma månad! Och pga revbenet är det ju inte över än på ett par veckor iallafall. Först lär jag väl bli av med hostan innan revbenet kan börja läka... Och det lär ju dröja....
Total ångest!!! Skit piss och förbannat SKIIIIIT bara. :-(
//Invalido.....
