Sticker till Wien en sväng
Fick hämta hem Agnes från dagis idag runt 14 tiden. 39,2 graders feber. Magsjuka går på dagis igen fick vi höra oxå. Det bådade inte gott direkt.... Ett tag trodde jag inte det skulle bli nån Wien resa. Men nu misstänker vi att det är tänder på gång för henne. För hon är inte förkyld och verkar inte ha ont någonstans så... ja.. Vi får se om det händer nått inatt helt enkelt. Väskan är packad och klar iallafall.
Nu ska jag mysa ner mig i soffan med min älskade. Äta godis och titta på film. Imorgon bitti ska jag pussa pussa pussa och kramas kramas kramas med mina älskade fina barn. För jag kommer sakna dom så det gör ont i hjärtat.
Tingeling iallafall! Ses på måndag! Om jag inte får tid att blogga något därifrån förtåss...
Grattis älskade!
Grattis min älskade älskade dotter på namnsdagen!
Finn ett fel!
Jösses.......
Gud vad jag älskar!
Herregud vad jag älskar min underbara underbara älskade familj! Jag vet inte alls vad jag skulle ta mig till om inte ni fanns i mitt liv.
Ni är luften i mina lungor...
Just nu söndag!
Just nu!
Rosé och mello :-)
För er som undrar....
För er som undrar hur det går med bröllopsplaneringarna. Så vill jag meddela att allt flyter på väldigt smärtfritt och fint just nu. Saker och ting börjar ta form och smälta samman :-) Det mesta stora sakerna är fixade och klara. Känns väldigt bra :-)
Men eftersom jag fick skällning av mellersta brodern med hustru. Så kommer det inte avslöjas något mer om dagen hädanefter :-) Sådetså! :-D Sen får vi ju se hur självaste dagen artar sig. Fast... Jag tvivlar på att det kan bli annat än den bästa dagen i vårt liv. Speciellt när man har sådana vänner och familj som vi har som vill dela den med oss :-D
Debatten "hen"
Det är precis exakt såhär jag menar juh!! Varför kunde inte jag skrivit det här!
http://blogg.tara.se/katerina-janouch/2012/02/22/debatter-hen-ord-valdtakter-och-genus/
En ny liten prinsessa har kommit!
Grattis Daniel och Victoria till lilla prinsessan!
Det måste sett jäkligt kul ut
Lika bra att erkänna. Jag har gjort min första rejäla praktvurpa på kanske 10 år. Kan inte minnas när jag sist halkade på is och ramlade. Halkat ja! Men jag har lyckats parera varje gång och stått kvar på fötterna.
Men idag gick det tydligen inte längre. Knöggligt och isigt täck med lite fin snö. Och precis där skulle jag gå, tydligen...... Det kändes som jag stod och sprang på stället ett bra tag innan jag till slut insåg att det inte fanns något fäste åt nått håll. Och for framåt med fötterna och liksom låg en stund i luften innan jag till slut damp på rumpan. Rätt hård smäll. Men jag klarade svanskotan iallafall tack å lov. Och en sån här gång får man vara tacksam att man har gott om hull på stället som dämpar smällen :-P
Men jag roade säkert någon idag iallafall :-D
Japp! Jag bjuder på den fadäsen ;-)
Så börjar veckan...
Och det var jätteskönt att äntligen få träffa pappa. Det har jag längtat efter länge :-)
Tyvärr blev det bara fredagen och söndagen vi åkte. För på lördagen totalvägrade Theo att åka någonstans. Så då fick jag och kidsen bli kvar hemma :-/ Hoppas han får komma hem snart.....
Ja.. mycket funderingar i huvudet just nu. Ingen tid att skriva riktigt....
Godmorgon iallafall!!
En verklighet....
En verklighet jag inte vet hur jag ska hantera......
Genusmotståndare?
Till alla er som tror att jag är en total genusmotståndare. Min dotter leker med bilar!!!! :-O
Och FÅR göra det :-O Och ännu mer chockerande. Tänka sig, jag behövde inte TRYCKA upp bilarna i ansiktet på henne. Hon kunde faktiskt välja själv vad hon var intresserad av ;-)
Kolbäck nästa!
Hoppas jag iallafall. Det har varit planen länge nu. Men såklart precis när det börjar närma sig något som är planerat så blir nån av kidsen sjuk. Och i detta fallet Agnes :-/ snorig och hostig. Och eftersom pappa inte alls klarar av att stå emot baciller så är det ren gambling att åka dit sjuk. Vilket känns väldigt oroligt för mig.... Jag vill inget hellre än att åka och få träffa dom. Och Theo har tjatat sig blå om mormor. Så ja.... Vad gör man.
Får se hur pappsen mår idag oxå. Men jag hoppas det blir av.
Skit....
Min bärbara gick sönder i väskan under resan. Får väl skylla mig själv som packade ner den i resväskan förstår jag. Trist......
Ibland får man ta sig en funderare
Det hör till livet, den här ständiga känslostormen man genomgår hela dagarna lång. Känslor som bara inte går att sätta ord på. Allt som finns mellan total lycka och totalt sorg. Och det är många många olika känslor....
Ändå måste vi stå där och klara av dagen och allt vad det innebär för var och en.
När man står där mitt uppe i sin egen karusell av känslor. Är det lätt att glömma bort att kanske någon annan går igenom samma sak, eller liknande. Óch det verkar som att lättast är att glömma bort dom i sin närmsta närhet.
Dom man igentligen bryr sig om som mest.
Vad hände med att kunna prata med varandra. Berätta för varandra. Vad hände med att kunna få uttrycka hur man känner och mår. Att inte behöva skämmas över att man är ledsen och har det svårt.
Känslorna finns där hos oss alla, på ett eller annat sätt. Men om vi inte pratar med varandra och berättar så kan ingen annan någonsin veta eller förstå.
Vi är duktiga på att dömma vi människor. Dömma och tycka och tro att vi vet. Fast vi igentligen inte vet ett smack. Jag erkänner, jag dömmer ibland. Det gör vi alla fast vi kanske inte vill erkänna det. Men jag erkänner..
Jag tänker lova mig själv att bli bättre på att berätta hur jag känner. Och berätta vad som händer i mitt liv.
Och jag vill att mina nära och kära ska känna att dom kan prata med mig om vad som helst.
Kan man leva som vänner och älska varandra trots att man tycker och tänker olika?
Vad är igentligen det viktigaste här i livet? Är det pengar och materiella ting. Eller är det familjen, barnen, nära och kära.
Om du förlorar någon du bryr dig om eller älskar. Om du har ett val, kan eller vill du leva med allt du aldrig sa eller gjorde. Fast du igentligen ville?
Fundera lite......
En rolig grej
Snodde den här av Mia. Den va lite kul ju :-)
Jag fick:
Outspoken
Loyal
Passionate
Happy
Vad fick du?
Då va man flygrädd numera...
Men efter resan till Cypern måste jag nog klassa mig själv som flygrädd numera. Tyvärr....
Resan mellan Stockholm och Köpenhamn gick hur bra som helst. Hasse satt väl och hoppade till ett par gånger. Men inget märkvärdigt. Han gör ju så :-)
Men mellan Köpenhamn och Aten.... jösses. Det började med att Hasse hajjade till när han såg ett gammalt SAS plan från typ början av 80 talet. Och blev förvånad att dom ens var i bruk fortfarande. Berättade lite om det att planet igentligen är för långt för så pass korta vingar som den har. Och att motorn sitter bakom vingarna vilket är väldigt dåligt om det tex lossnar is lr dylikt. Berättade om händelsen i Gottröra osv...
Sen tänkte vi inte mer på det. Vi skulle ju flyga långt så det kunde ju omöjligt vara det planet :-)
Tills det var dags å kliva på planet mot Aten och vi insåg att det var just DET planet vi skulle sitta i. I över 3 timmar!! Paniken lyste i Hasses ögon. Och efter allt han berättade började jag känna mig skapligt orolig.
Men, vad skulle vi göra. Vi satte oss och hoppades på det bästa. Starten gick bra och en bra stund framöver med faktiskt. Tills vi började närma oss Aten. Vi flög rakt in i ett rejält oväder. Flygplanet flög som en jäkla vante i luften. Jag kan inte beskriva det bättre. Luftgropar som gjorde att vi liksom bara släppte och föll. Och inte bara nedåt utan uppåt oxå. Man kände hur det krängde kraftigt åt sidorna, ruskade och hade sig. Och tittade man ut mot vingarna såg man hur han försökte parera för hela vingarna svajjade. Och precis när vi satt där och tittade ut så small det till som satan och en blixt slog ner rakt i vingen där vi satt. Mitt framför näsan på oss. :-O
Behöver jag säga att paniken steg i oss! Strax därefter började flygvärdinnan ropa ut flyg för dom som skulle vidare. Och det gjorde hon med en väääldigt ostadig röst. Man hörde att hon var skärrad. Vilket inte gjorde det bättre för varken mig eller Hasse.
Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var just då. Dödsångest är inte att leka med. Allt jag kunde tänka på var min familj. Och jag ska erkänna att jag knäppte händerna och bad en stilla bön att få landa levande. När planet äntligen landade i Aten satt jag och skakade i hela kroppen. Jag kunde inte sluta skaka.... Så fruktansvärt livrädd.
Ni typ sprang av planet och stegade med rediga steg rakt emot närmsta bar. Jag har aldrig i hela mitt liv känt att jag behövt ta till alkohol för att lugna nerverna. Men nu var det solklart vad jag behövde. Så vi beställde varsin stor fet jäkla öl. Och sen en påse chips och nötter som jag hetsåt under tiden.
För snart skulle vi ju på nästa plan igen. Men tack å lov, ölen satt där den skulle. Den lugnade ner mig radikalt och flyget mellan aten och Larnaca gick bra. Vi passade på att ta ett glas vin till maten på flyget oxå. Lugna nerverna ytterligare :-)
Men ja, skadan är redan skedd. Jag är sjukt flygrädd nu känner jag. Resan hem igen vilket innebar ytterligare tre flygresor, var inte kul alls. Jag hade ångest och ont i magen inför varje resa. Så jag åt knappt någonting på hela dagen. Och att sen behöva sitta i bilen i 2 timmar i en redig snöstorm när man kom hem va ju oxå roligt... :-/
Men hem kom jag. Och oboy vad jag älskar att vara hemma!! :-D
Iallafall var tiden i Cypern jättebra. Jobbet vi skulle göra gick över förväntan bra. Nu ska vi bara finjustera lite och lösa några frågetecken. Men annars funkade det fin fint.
Det var runt +20 grader i solen mitt på dagarna. Men sjönk till en +8 på kvällarna. Men vaddå, det är ju jäkligt mycket bättre än -10 grader :-) Det va rätt fint att sitta och ta en kaffe mitt i solen. Man fick en försmak på den svenska våren. Längtar :-)
Hotellrummet på Holiday Inn
Första kvällens middag. Kyckling Souvlaki. Tydligen en vanlig rätt på Cypern. Såser existerade liksom inte....
Något intressant var att deras filosofi var typ "köp något så får du något". Så köpte man en öl fick man alltid något till. Tex en skål nötter, chips eller popcorn. Det skulle ju aldrig hända i Sverige utan att få betala för det. Trevligt iallafall :-)
Restaurangen där vi åt första kvällen. Phatos tror jag den hette. Inget man skulle hitta som turist, det kan jag lova. Det här verkade vara något mer för locals.
Mysiga caféer lite överallt.
Mysiga gator och gränder lite överallt
Citron och apelsinträd växte vilt här och där. Även inne i stan. Vi fick tillfälle att smaka en apelsin. Och det var den godaste apelsinen jag någonsin smakat. 
En vacker gammal kyrka mitt inne i gamla delen av stan.
Avspärrningen mot den norra delen. Dit fick inte vi gå som turister. Och befolkningen var tvugna att visa pass när man passerade.
Såhär såg det ut hos en av taxichaufförerna vi åkte med. Han hade en spritflaska mellan sätena.... Tydligen är det helt okej att dricka och köra på Cypern :-/
En bild på utsikten från balkongen där läkaren vi besökte bodde. Väldigt fint område och skitfin lägenhet.
Sista kvällen gick vi till en taverna och åt.. jag vet inte vad det heter ritkigt. Men det var en typ av Tapas kan man säga. MASSOR av olika mat. Och mängder av det oxå. Det mesta var väldigt gott.
Det enda jag igentligen inte åt var sniglar :-S Eller lever... urk...
Sticker till Cypern en sväng
Leklandet mellan 11-14. Sen inhandla lite godis till kvällen och sen hemåt. Mysa mysa mysa med godis framför tv:n. Gosa så mycket det bara går :-)
Nu är det bara 3 timmar kvar innan jag åker bort i några dagar. Cypern tur och retur på tre dagar.
Åker redan ikväll till Radisson blue för att spendera natten där. Kl 4.30 bör vi befinna oss på Arlanda för att checka in bagaget. Vi har ju lite mer än bara kläder med oss......
Kl 6:15 lyfter planet för att mellanlanda i Köpenhamn. Byte av plan som landar i Aten. Och från Aten till Larnaca. Sen är det bil därifrån till Nicosia. Är framme söndag kväll. Jobba på måndagen. För att sedan åka hemåt igen kl 8:20 tisdag morgon. Blir en lite jobbig resa kan jag gissa.....
Som alltid när jag ska iväg någonstans överhuvudtaget utan min familj, så har jag lite ångest. Jag har lite problem att åka iväg från familjen kan jag erkänna..... Speciellt när jag vet att Peter kommer ha det jobbigt på nätterna ensam med två barn. Men.. jag hoppas det kommer gå bra allting.
Iallafall, hej då på några dagar :-)
Mina föräldrar...
Dom har hållt ihop i närmare 50 år snart. I vått och torrt och ur och skur. Dom har åstadkommit 4 barn som har testat dom igenom allt man kan tänkas utstå som människa. Oro, sorg, ilska, glädje, lycka... you name it.
Så länge jag kan minnas har dom alltid ALLTID funnits där. Även om dom varit långt borta geografiskt så känns dom alltid nära mig ändå. Vet ni varför? Jo, för dom bryr sig. Dom har alltid brytt sig och kommer alltid bry sig.
För i deras ögon blir vi aldrig vuxna på riktigt. Vi är alltid deras små barn. Oron som aldrig minskar eller försvinner. Känslan av att vilja hjälpa och finnas till hands. Och den tunga känslan av hjälplöshet när det mest värdefulla dom har genomgår sorg, har det svårt eller är sjuka.
Min mamma och pappa har ägnat sina liv åt att se till att vi har det så bra som man bara kan ha. Dom har offrat sig själva för vår skull. Dom har skjutsat till oändligt antal träningspass, varit med och bakat till skolans skoldanser, suttit och tittat på alla våra idrottsmatcher, hjälpt med läxor, fått ta en massa skit när vi genomgått tonåren men ändå älskat oss lika mycket, kramat och tröstat oss när vi varit ledsna eller nere.
Nu är vi vuxna och alla har egna barn. Och ni, älskade mamma och pappa. Ni är minst lika närvarande nu som då. Fast ni bor 2 timmar bort så finns ni alltid nära. Känslan av att veta att ni älskar och bryr er. Att ni erbjuder er hjälp och alltid kommit när vi bett om den. Att ni alltid står med varma öppna armar när vi kommer och hälsar på. Känslan av att VETA att ni älskar våra barn precis lika mycket som ni älskar oss.
Jag älskar mina barn mer än mitt eget liv. Och det finns inget jag inte skulle göra för dom. Jag önskar verkligen att jag blir en lika bra mamma/mormor/farmor som min mamma är. En som är närvarande och finns där 100% genom hela deras liv. Allt som händer och vad som än händer ska jag stå vid deras sida. För jag har kärlek så det räcker åt oss alla!
Man slutar aldrig vara förälder/far eller morförälder. Och jag kommer ALDRIG förstå dom som väljer att göra det.....
Den nya kampen!
Och nu till den nya kampen. Reinfelt har gått och fått hjärnsläpp, igen! Inte nog med att han tycker att jobba är livet och att friskförklara kroniskt sjuka är en helt normal grej. Nu tycker han att vi ska jobba tills vi är 75 oxå.
Ja... varför inte? Har man servat samhället hela sitt liv för en skitlön. Så varför inte göra det in i döden liksom.... Varför stoppa vid 65? Varför jobba för att leva när man kan leva för att jobba? Dumt tycker Reinfeldt.
Det lite roliga i det här är ju hur han planerar att få folk att orka jobba till dom är 75. Självklart finns det yrken där det går utmärkt. Och självklart finns det folk som har orken att göra det. Men en som jobbat hårt med hela sin kropp i hela sitt liv gör det förmodligen inte. Om han/hon ens klarar sig till 65. Och jag säger ju inte att det är helt dåligt detta. Självklart ska alla som vill ges möjlighet att jobba till dom är 75. Vilket förmodligen är en minoritet av befolkningen. Och sen FINNS ju faktiskt den möjligheten redan nu.
Men sen rullar vi tillbaka på det här faktum att man faktiskt inte har råd att vara sjuk i dagens samhälle. Man förlorar för mycket pengar och går till jobbet ändå. Vilket resulterar i att kroppen slits ut bra mycket tidigare än den behöver. Men man har inget val. Man har en familj att försörja. Förmodligen är man sliten redan vid 40-50 års åldern. Tror han på fullaste allvar att folk kommer grejja att jobba till 75 års ålder?? Och en annan fråga, VILL dom verkligen?
Och sen till alla er SJUKT naiva människor som sitter och litar blint på att Reinfelt. Och alla andra politiker med för den delen. På fullaste allvar TROR att han menar "ges en möjlighet" i den här frågan??!!
Är ni verkligen så dumma så ni inte fattar att det bara är öppningen han kör med för att få alla att tro att man har något att säga till om saken. Att få folk att tycka att ja... "kanske det skulle vara bra om jag får välja själv."
Inför man det här kommer hela systemet att behöva rätta sig efter det. Vilket i slutänden inte längre kommer att handla om en valmöjlighet. Utan det blir ett krav!
Ta en titt tillbaka i registret så kanske ni ser mönstret. Det ska bli skitkul att se tillbaka om några år på det här och se att jag hade rätt. Och då tänker jag faktiskt inte hålla käften. Då jag tänker peka med hela feta fingret och håna ALLA som bara satt där på rumpan och litade blint. Och det ännu mer hysteriska är att dom människorna förmodligen inte lär sig den gången heller :-/
Seriöst Svenska folket. SÄG IFRÅN!!!!
Musik till bröllopet
Håller på för fulla muggar med all musik som ska vara till bröllopet. Har man önskemål så maila mig! :-)
Det kommer bli lite av allt för att alla ska bli nöjda och glada. :-)
Lovefilm!
Alla som vill får självklart oxå prova LOVEFILM helt gratis i 2 månader. Både filmer och spel.
Gå in på sidan och registrera er och ange kod: van1201
Vill man inte fortsätta efter provtiden är slut så avslutar man bara sin prenumeration under MINA SIDOR.
HA SÅ KUL!!!
Testning av barnvakt!
Tanken är att vi ska anlita henne lite då och då fram till bröllopet nu. För att kunna ha henne med under hela vigseln och middagen för att ta hand om barnen. Och därefter åka hem med dom när dom blir trötta. På så sätt behöver ingen av våra föräldrar lämna middagen. Vi tycker det är värt varenda krona :-)
Sen är det ju oxå så att det kan vara trevligt att få åka iväg en stund och få vara bara vi två. Det är vi inte direkt bortskämda med jag och Peter :-)
Men idag sticker vi alltså iväg en 2-3 timmar och käkar en god middag någonstans på stan. Kommer nog gå jättebra tror jag. Vi lade det så vi är hemma till läggning. En sak i taget :-)
Ska bli spännande detta. Och mysigt att få komma iväg.
Vigselceremoni
Längtar så galet mycket efter att få stå där framme tillsammans med dig. Att få lova dig trohet och kärlek i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Ingenting har någonsin känts så rätt som du och jag gör. Det har aldrig funnits och kommer aldrig finnas några tvivel. Jag har längtat efter den här dagen hela mitt liv :-D
Du och jag mot världen.....
4 månader kvar!!
Mycket eller snarare massor kvar att fixa. Men igår fick jag tummen ur och bokade tid för att göra naglarna den 29 maj. Och en tropical sun behandling på Gefle spa den 30 maj.
Har förmodligen hittat två servitriser som vill hjälpa oss under kvällen. Tårtfrågan dök lite, men jag tror jag har en backupplan där :-) Tror att vi kanske kanske har valt ställe för cateringen nu oxå. Får se.... men tror det :-)
Väntar fortfarande på klänningen sedan 7 månader tillbaka...... :-/ Det enda man vill ha NU liksom...
Klart!!
Okej, jag erkänner. Jag sitter och fnular på om jag kunnat gjort dom snyggare, ändrat nått eller satt dit nått.
Men hur jag än provar så kan jag inte bestämma mig. Så nu fick det bli den först tänkta varianten ändå.
SÅ nu ska jag inte fundera någe mer på deeeet :-D
Dricka mitt kaffe och tänka på nått annat.... jobba kanske?
