Vet inte... Sjukt mycket som hänt under senaste dryga året. Senaste inlägget jag skrev tror jag var innan jag bröt foten. Jag hade varit totalt jävla DYNGSJUKT i en månad säkert. Influensa deluxe med efterföljande luftrörsinflamation som höll i sig aplänge innan jag ens fick lite hjälp.
Och några dagar efter senaste inlägget, på självaste 1 års dagen sedan pappa dig så gick jag och bröt foten. Jisses.... vad är oddsen liksom. Haha. Nästan så man skrattar åt det såhär i efterhand.
Planen var att åka hem till mamma jag och Rasmus. Bara ha en mysig dag med mammsen och gå till pappas grav. Planen fanns oxå att gå till ett medium med hopp om att få kontakt med pappis.
Men ha.... det blev ju inte så. Fick något slags frånvaroattack i nån halv minut som gjorde att femte mellanfotsbenet gick av och jag rasade i backen handlöst. Och in på akuten och så började karusellen.

 

Jag hade ju skitont i foten och ville helst att dom skulle fokusera på det. Men fokus handlade mer om frånvaroattacken jag hade haft. Neurologer blev inblandade och jag fick göra både en CT och en MR. CT:n först höll dom på att skrämma skiten ur mig med. För den visade ju på en liten förändring mitt innen i hjärnan någonstans. Och för att kunna se vad det var va jag tvungen å göra en MR. Tack vara underbara läkare och sköterskor lät dom mig komma in redan samma kväll så jag slapp ligga och våndas hela natten. Och läkaren tittade på alla bilder under scanningen. Som visade absolut ingenting! En helt frisk hjärna, tack å LOV! :-)
Herregud vad rädd jag hann vara där i dom få timmarna. Massa tankar och funderingar börjar rulla. Mest till min familj och barn. Barnen... Tänk om jag är sjuk. Tänk om jag kommer dö... Vad händer med barnen, hur ska det gå. Ska jag aldrig mer få träffa barnen. Många tårar blev det. Man får verkligen sig en rejäl tankeställare vid en sådan här gång. Vad som är viktigt och inte i livet. Nu gick ju allt bra till slut iallafall :-)
Foten slapp jag gipsa men fick hoppa på kryckor några veckor. Envis som jag är har jag redan gjort min första joggingrunda efter 11 veckor. Så det går framåt och jag mår SÅÅÅ mycket bättre :-)

Såhär efterhand förstår jag vad som hände. Eftersom jag totalt vägrade att lyssna på min kropp. Så var det någon som helt sonika tvingade mig att lugna ner mig. På ett brutalt sätt kan tänkas, men det enda sättet förmodligen. För det va ju knappt så jag satt still ändå fast jag hade foten av :-P

Så kan det gå! :-) Men nu är det snart semester och livet känns ljuvligt. Jag har avverkat två medial kurser och en mindfulness kurs på denna tiden. Att få jobba bara med sig själv ibland är något alla borde göra.

 

Ljus och värme