Man är trött, seg å har ingen lust med nått annat än å slänga röven i soffan och sjunka ner i soffan när kvällen har kommit och kidsen ÄNTLIGEN sover. Det sista man har lust med är ju å dra på sig träningskläder och ut igen.

Men igår fick jag röven ur soffan och drog iväg på ett volleybollpass. Jo, det va rätt så segt å komma iväg. 20:00 på kvällen är ingen höjdartid. Men det går om man ger sig fan på det.

Och när jag kom dit..... HerreJä*ar va kul det va!!! Jag kommer aldrig tröttna på den här sporten så länge jag lever. :-D Igår kväll frågade jag mig varför jag ens slutade. Det som kändes som en helt omöjlig grej för bara ett par år sedan. Något man har levt med sedan man va 10 år liksom. Men det är ju så. Tre barn och familj går inte riktigt hand i hand med 4 pass i veckan. Och jag skulle aldrig kunna försumma mina barn på det sättet heller.

 

Men det MÅSTE väl finnas nått mellanting. Eller? Måste man alltid satsa 100% för att kunna göra något som är kul? Träna 2 gånger i veckan och vara med på matcher när man kan? Funkar det?

SOM jag längtar och drömer om att få spela serie igen. Den där underbara känslan av att stå där på planen....

Det är svårt att skaka av sig något som varit ens hela liv i över 20 år...

 

Men just nu är jag bara så lyrisk över att få tränat volleyboll!  Kanske kanske nån gång skrapar vi ihop ett lag och kör lite serie. Det skulle va så kul! :-) Men för nu räcker det här för att få mig å gå och le heeeela dagen idag :-D

 

En helt magisk, sagolik och helt helt underbar bröllopsresa till Marmaris i Turkiet. Ditt vill jag verkligen åka igen.

Det var sådär så man bara ville sitta och se på allt det vackra runtomkring en. Bara andas och njuta av närheten till allt. Värmen, den goda maten och bristen på alla måsten. Att kunna sova på morgonen och att få tid att rå om varandra och bara varandra :-) Allt det här behövdes verkligen. Men när tiden kom och det var dags att åka hem. Så kändes det helt okej faktiskt :-) För vi höll på att sakna ihjäl oss efter ungarna.

Och efter några dagar hemma undrar man varför man gjorde det?! hihi närå, skoja ba. Typ... isch... :-P

Vardagen har ju sin tjusning den med såklart. Fast jag har fortfarande inte lyckats skaka av mig den här tröttheten jag bär omkring på. Men det tar väl tid det kanske med allt som hänt.....

 

 

 

Igår var det en väldigt jobbig dag. Den dagen pappa skulle ha blivit 69 år gammal. Men som Melker så vackert skrev, ödet valde en annan väg. Och som jag alltid talar om för mig själv när jag är riktigt nere. Att jag är tacksam för att han slapp lida mer. Han orkade inte mer och släppte taget. Han är på en bättre plats nu, det är jag övertygad om. Och alla år, alla minnen och all den oändliga kärleken finns kvar för evigt. Världens bästa man, pappa, bror, farfar, morfar och svärfar. För evigt älskad.

 

 

Och på det så såldes mamma och pappas hus igår. Vilket har väldigt dubbla känslor såklart. Det enda hemmet jag känner till. Alla minnen som finns där. Jag tror vi alla är överrens om att vi gärna skulle behålla det.
Men just nu sitter det mest sorg i väggarna överallt. Och ibland behöver vi en nystart för att kunna resa oss och gå framåt. Minnen försvinner inte med materiella saker. Det kommer bli bra detta :-)

 

 

4 dagar kvar tills vi åker till Turkiet. 4 ynka dagar! Kan ni fatta!! JAG kan inte fatta :-D Vi har ju liksom ALDRIG varit iväg utomlands tillsammans förut. Ja okej, om vi räknar Åland så okej då :-) Men aldrig på nån sån här skön solsemester i en hel vecka där man kan bara ägna sig åt varandra och åt att ta det lugnt.

Det ska bli så otroligt härligt! Men samtidigt har både jag och Peter en rejäl klump i bröstet över att lämna barnen hemma. Även fast vi såklart VET att dom kommer ha det såååå bra med sin farmor och mormor.

Men tanken att vara utan dom en hel vecka sticker rejält i hjärtat. Och det värsta av allt är att jag VET att jag kommer få ångest stunder när vi är därnere och känna lite lätt panik över att jag vill ha mina barn hos mig. Och det känns ju sisådär.... Sen spelar det ingen roll vad folk säger, att vi ska ta det lugnt å tänka på oss själva osv. Det funkar ju inte riktigt så. Och alla småbarnsföräldrar vet precis vad jag pratar om.

MEN, det ska såklart ändå blir jätteskönt å komma iväg. För gudarna ska veta att vi verkligen behöver detta.

 

Få komma iväg till solen, andas och samla energi. Försöka släppa allt gammalt och dåligt som varit sista tiden och samla kraft för att gå vidare framåt.

 

Nu är det höst minsann. Jävlar i min låda va kallt det är på morgonen! Imorse höll jag på å frysa händerna av mig mellan bilen och sjukhuset. Och värre blir det ju.... Nästan deprimerande :-/

Men NEJ! Jag ska inte låta mig själv falla in i något negativt. Först väntar en underbar, varm och skön semestervecka i Turkiet nästa vecka. Och sen ska jag med klara ögon vänta in vintern.
Istället för grå och trist höst kommer det bli en färgrik och sval höst. Istället för en mörk och hemsk vinter kommer det bli en mysig och vit vinter :-)

Ut med det negativa och IN med det positiva. Japp, i know. Svårt... Met det skadar inte å försöka :-)

 

Ungefär som nyss när jag avslutade ett samtal med en förb*at otrevlig tant och fick ett frispel och kallade henne ett antal fula namn. Inte bra... :-/ Men det positiva med det är att jag åtminstone inte sa dom fula namnen högt i telefonen :-D  Ser ni! Tänka positivt i alla lägen! ;-)  YAY för mig! ;-)