Folk tittar på mig som om jag inte hade ett bekymmer i världen.....

Jag läser ofta andra bloggar. Men har inte bloggat själv på jag minns inte hur länge. Det har varit ett och annat inlägg lite då och då för att lufta.
På den tiden jag bloggade fungerade det som en ventil för mig. Det var så innerligt skönt att bara få skriva ner vad jag kände just där och då. Och sen kunde jag mycket lättare släppa det och gå vidare.
Sedan jag slutade blogga har jag fyllt på och fyllt på och fyllt på med saker. Ryggsäcken är jäkligt full kan jag säga..... Och jag är inte riktigt en sån som springer till någon och berättar saker heller tyvärr. Jag har svårt med det. Inte ens en psykolog... Det funkar bara inte. För mig har det alltid varit "bryt ihop, ställ dig upp och gå vidare".
Sen det här med att bearbeta saker... Aldrig varit bra på det. Jag stoppar undan det och låtsas inte om det på ett tag bara. Tills det blossar upp igen ännu värre... :-/ Ingen bra strategi, jag vet. Men hur många gör inte så liksom....
Jag är mycket bättre på att tala om för andra hur dom ska göra än att göra det själv :-P
 
Så mycket har hänt. Så mycket.... Och allt går inte att berätta. Eller jag vill inte berätta allt heller.
Jag just nu: Ganska så vilse i pannkakan.
All träning gör att jag håller mig på fötterna och fortsätter framåt.
 
Har ni någon gång haft den där känslan att.... Hur ska jag beskriva..  Du vet vem du är, men ändå inte liksom. Mer, du trodde du visste vem du var, du trodde du hittat rätt. Allt hade fallit på plats. Livet var harmoniskt och allt fanns där. Och sen bara rasar allt.... Och då menar jag att allt rasar på en gång... Och att det liksom aldrig slutar rasa.
Och sen när du ska försöka ta dig upp ur det där hålet igen. På vägen upp upptäcker du att, du inte är dig själv längre. Du är du, men du är ändå annorlunda. Men du kan inte riktigt förstå det själv. Inte sätta fingret på vad som är annorlunda. Annorlunda på ett sämre vis..... Förvirringen i att inte hitta vad som förändrats.
Att inte känna sig stadig där man står. Ett omtumlande virrvarr av känslor konstant. Att inte känna sig säker på någonting. Den förvirringen över sig själv. Och sen samtidigt försöka hitta fast mark under fötterna igen efter allt som rasat.... Vilket ska man börja med liksom? Sig själv eller det som rasat? Båda samtidigt?
Ibland känns det som att jag byter personlighet från dag till dag. Lätt konstig känsla...
 
Nej livet är inte enbart eländigt. Självklart inte! Men tyvärr är det väl oftast när dom känslorna kommer man känner att man behöver skriva av sig. Får ur sig skiten rent ut sagt. Släppa just den känslan och gå vidare.
 
Ibland undrar jag om jag ska börja med nån ritual när känslorna kommer. Bränna nått kanske som en kompis
sa....
Hur fan bär man sig åt!!? Hur släpper man saker? Hur accepterar man saker? Hur lär man sig lita på folk igen?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0