Det finns massor att fundera på och vara bekymrad över just nu i mitt liv. Inte minst sorger saknad som växer sig extra starka just över julen av någon anledning...

Men imorse var jag på ett luciatåg utomhus som bestod av 15 st 5 åringar. Den där pirriga förväntansfulla känslan. Glädjen och skratten. Det där glittriga som man nästan bara ser i barns ögon.... Just där och då stod runt 30 föräldrar och några barn och kunde bara inte låta bli att le och känna samma glädje som barnen kände. Några minuter av fullständig närvaro just här och nu från både föräldrar och barn.
Efter sången var slut kastade sig alla barn i sina föräldrars famnar och sedan förenades alla i en fika tillsammans på altanen. Det var verkligen svårt att slita sig därifrån. Och när jag väl kom därifrån trippade jag med lätta steg och kom på mig själv med att gå och le stort och fånigt.

Jag satte mig i bilen och åkte vidare på  nästa event som var en julfrukost på jobbet. SÅ roligt att få träffa min kollegor igen. Och under så mysiga förhållanden. För det var verkligen härligt att få sätta sig ner med en skinkmacka och prata skit med både gamla och nya kollegor :-) Även om det pratas mycket om den nya organisationen just nu. Men trots det åkte jag vidare till röntgen med lätta steg och med en glad känsla.

 

Nu sitter jag på röntgen och lyssnar på julmusik och känner mig fortfarande glad. För i eftermiddag väntar julpyssel på Agnes avdelning. Eftersom just den här förväntansfulla och glada känslan inte riktigt är något som infinner sig så ofta hos mig just nu, tyvärr. Så tar jag ödmjukt emot dom dagar jag får känna såhär som idag.

 

Igår är historia. Imorgon är framtiden. Nu, just här och nu, är jag glad.

 

 

 

 

 

 

 

Jag är förvånad över hur skönt det var att skriva ner allt och faktiskt få ut det till alla nära och kära.
Men på morgonen när jag vaknade fick jag rejält ångest över att jag lagt ut allt. För det första över att jag faktiskt lagt ut en så djup del inom mig. Outat både mig själv och min familjs innersta just nu.
Och det största, jag skrev om min son som bara är 5,5 år och som faktiskt inte bett om att bli utlagd på en social media på det här sättet. Så jag tog genast bort inlägget när jag vaknade.
Men sen.... Kände jag ändå att jag måste få ut detta. Förmodligen kommer jag att ta bort inläggen så småningom. Jag skall fundera lite till.... Det här känns ändå viktigt för mig just nu att nära och kära får veta. Utan att jag måste berätta det om och om och om igen för var och en. Eller skriva personliga mail, det känns också övermäktigt.

Ärligt talat känns det otroligt jobbigt att folk får veta att jag mår dåligt och att vi har det jobbigt. Jag vill inte alls vara någon som folk tycker synd om. Det vill jag verkligen inte ha. Och det är inte synd om oss alls. Vi har världens underbaraste barn. Och vi skulle gå genom eld och vatten för dom när som helst, hur som helst.
Ibland är livet en prövning bara. Och jag vet att allt handlar om mig och Peter. Allt handlar om hur vi hanterar saker och ting. Hur vi ordnar det för honom. För att underlätta hans vardag så att han ska må så bra som möjligt. Men även så att vi alla andra ska få må så bra som möjligt.
Allt hänger på mig och Peter. Och jag vet att vi kommer att hitta ett sätt. Kanske inte just nu, kanske inte om ett år heller. Och kanske det inte kommer fungera jämt, men oftare.

 

Ibland känns det som att vi isolerat oss. Vi isolerar oss hemma därför att vi just nu inte har orken att ta sviterna som blir av att gå på fest eller andra roligheter. Jag inser att det är jättesvårt för folk att förstå. Men för oss handlar det just nu om att spara in på så mycket energi och ork som möjligt. För att ta oss igenom vardagen och få det vardagliga att fungera. Vardagen är nummer 1 för oss nu. När vi kommit en bit på väg, när vi fått det vardagliga att fungera hyffsat. Då kanske vi orkar ut igen. Orkar ta oss för det där andra. För vi saknar det verkligen jättemycket.

 

Det andra som är en stor sak vi kämpar med. Är alla människors blickar. Blickar och viskningar. Eller kanske bara att man ser på dom vad dom tycker och tänker. Om hur vi hanterar våra barn.
"Ungen står ju och slår på henne. Varför gör hon inget!? Vad är det för fel på ungen?"
Eller när man faktiskt måste ta tag i honom och bära ut honom skrikandes och slåendes från någonstans för att han är i affekt och det inte går att få honom lugn.
Att vi inte kan säga eller göra mot Theo som andra kan med sina barn när dom gör något fel. Vi måste hela tiden tänka på vad vi säger, hur vi säger. Vi måste hela tiden tänka på att försöka förhindra konflikter. För annars går han upp i affekt och allt blir hysteriskt och han mår jättedåligt.
Känslan när man ser hur alla andra har det med sina barn..... Avundsjuka känslor som dyker upp. Känslor man skäms över och vill stoppa undan. Känslor man inte får ha....

Eller det värsta av allt. "ADHD, vaddå ADHD. Det finns ju inte egentligen. Det är bara något påhitt folk hittat på för att dom har bråkiga ungar. Det är så mycket folk nu som har ADHD så det har ju blivit en grej av det"

Så det är nog av många anledningar vi gömmer oss lite just nu. Medans vi lär oss verktygen att hjälpa Theo. Medans vi försöker hittar oss själva och vår roll i allt detta. Och medans vi lär oss att acceptera och hantera den biten i samhället som är okunniga eller inte öppna för detta.

 

Babysteps! Men vi rör oss fortfarande framåt......