Det finns massor att fundera på och vara bekymrad över just nu i mitt liv. Inte minst sorger saknad som växer sig extra starka just över julen av någon anledning...

Men imorse var jag på ett luciatåg utomhus som bestod av 15 st 5 åringar. Den där pirriga förväntansfulla känslan. Glädjen och skratten. Det där glittriga som man nästan bara ser i barns ögon.... Just där och då stod runt 30 föräldrar och några barn och kunde bara inte låta bli att le och känna samma glädje som barnen kände. Några minuter av fullständig närvaro just här och nu från både föräldrar och barn.
Efter sången var slut kastade sig alla barn i sina föräldrars famnar och sedan förenades alla i en fika tillsammans på altanen. Det var verkligen svårt att slita sig därifrån. Och när jag väl kom därifrån trippade jag med lätta steg och kom på mig själv med att gå och le stort och fånigt.

Jag satte mig i bilen och åkte vidare på  nästa event som var en julfrukost på jobbet. SÅ roligt att få träffa min kollegor igen. Och under så mysiga förhållanden. För det var verkligen härligt att få sätta sig ner med en skinkmacka och prata skit med både gamla och nya kollegor :-) Även om det pratas mycket om den nya organisationen just nu. Men trots det åkte jag vidare till röntgen med lätta steg och med en glad känsla.

 

Nu sitter jag på röntgen och lyssnar på julmusik och känner mig fortfarande glad. För i eftermiddag väntar julpyssel på Agnes avdelning. Eftersom just den här förväntansfulla och glada känslan inte riktigt är något som infinner sig så ofta hos mig just nu, tyvärr. Så tar jag ödmjukt emot dom dagar jag får känna såhär som idag.

 

Igår är historia. Imorgon är framtiden. Nu, just här och nu, är jag glad.