Ja ä riktigt jäla SKITLESS på å vara vaken mitt i nätterna nu. GAAAAHHH!!!!

Ingen go å gla kexchokla ida med andra ord. Ba så ni vet!

 

 

 

 

Just precis nu känner jag mig trött och sur. Och det tänker jag unna mig att göra, just nu! Sådetså!

 

Efter ett antal månaders sömnlöshet börjar jag blir rätt slut. Speciellt på mornarna när det känns som att jag verkligen måste anstränga mig hårt för att ens ta mig upp ur sängen.

Kl 3.30 imorse kommer Theo inrusandes till vårt sovrum och skriker att "Mamma pappa, Agnes är borta!!" Ett flertal gånger, HÖGT oxå. Vilket gör att vi klarvaket sätter oss upp i sängen och försöker  få honom att dämpa sig. Och samtidigt vaknar såklart Agnes av allt skrikande :-/ Peter får gå in till Theo, som tar sin lilla tid på sig att somna om. Och jag till Agnes......  Hon somnar om och jag lägger mig i min säng igen. När jag äntligen lyckas somna om så kommer lilltösa 5.30 trippandes in till mig igen med kudde och gosedjur. Suck....... Sova? vad är det??

 

När barnen äntligen är lämnade på dagis och jag har parkerat vid jobbet och ska kliva ur. Står där en kvinna runt 45 år sådär. Och säger åt mig att jag har parkerat helt galet.  Och jag ser ut som ett frågetecken gissar jag på. Sittandes fortfarande i bilen, trött och helt lost stirrandes på henne och funderar vad hon menar?

Det här är alltså en väg bakom SOS kiosken vid sjukhuset. Bilar parkerar verkligen som arslen där. Sådär så att man vet att det skulle fått plats två bilar till om man ställt sig lite närmre den framför. På det lilla "avsnittet" där jag ställe mig får det plats 3 st normalstora bilar. Det stod två framför mig och jag parkerade alltså längst bak bakom dom två andra. Den här kvinnan säger att hon tycker jag ska backa ca 1 meter så att om bilen framför mig åker iväg så får det plats en bil mellan oss. INGEN kan ju parkera bakom mig nu på den där metern som är där.

Och jag lovar.... jag såg ut som ett ännu större frågetecken. Och frågade igen vad hon menade. Det står ju en bil framför mig redan. Och åker den får det ju plats en bil till där såklart. Så vad hon menade, antar jag! Var att om jag backade en meter så skulle det kanske få plats två bilar mellan istället för bara en. Men hur 1 meter ska göra plats för en bil till förstår jag inte riktigt...... Hon höjer rösten och flaxar med armarna och är allmänt otrevlig och menar på att jag ska tänka efter nu. Trött och paff som jag är så har jag inget riktigt svar på tal utan ser nog mest fånig ut.
Till slut går hon och avslutar med att skrika åt mig att jag ska begrunda det hela och verkligen TÄNKA EFTER!

 

NU känner jag mig rejält irriterad och förstår inte varför man ger sig på folk på det sättet utan att ha tänkt efter själv till att börja med. Jag är oxå skitirriterad på hur illa folk parkerar på det stället. Men jag stod inte på det avsnittet och jag tror inte lösningen är att ge sig på första bästa person som försöker parkera och ta sig till arbetet.

 

Så SÅ bra har min dag börjat.....  Undrars vad som händer härnäst.... :-/

 

Jag vet inte men hon kanske hade tänkt sig nått i stil med den här lösningen då kanske??

Det är kul när man känner att man börjar greppa det man jobbar med lite bättre. Det svåra med det här jobbet är att precis när man tror att man börjar greppa allt så kommer det något nytt. Ååå så får man börja om lite igen. Men men, så är det :-)

 

Det har varit dåligt med tid till saker och ting nu. Mycket jobbande och donande med familjen. När man äntligen får sätta sig ner sent på kvällen så har jag ingen ork riktigt till annat. Därför har jag varit dålig på att höra av mig till mina nära och kära på sista tiden. Det kommer och går i vågor. Men hör jag inte av mig så vet ni att det är för att jag inte har någon tid, inte för att jag inte bryr mig. Jag bryr mig! Så ni vet :-)

 

Det ska bli väldigt skönt att få en hyfsat lugn helg framöver här. På lördag ska vi iväg och ta ett familjefoto på oss alla 5. Det har jag velat göra länge men inte fått arslet ur vagnen. Och nu stötte jag på en amatörfotograf som tar bilder väldigt billigt. Och då är det bara att passa på :-)

På söndagen ska jag på något väldigt spännande. Kul skare bli :-)

 

Nästa helg är det först lite familjekalas på lördagen för Agnes som fyller hela 2 år! Och senare på kvällen är det lite tjejfest :-) Skoj skoj skooooj å få träffa alla igen. Och höra vad alla haft för sig och vad som händer i deras liv :-)

Och däremellan jobb jobb och massor av jobb. Månaderna bara rullar iväg....  

 

 

SKÖNT! Måste jag säga. Jag har inte sett fram emot denna helgen som var direkt. Det kan jag inte påstå. Något man var tvungen att ta sig igenom helt enkelt bara.

 

Jobba från 8 på morgonen till 3.30 morgonen efter var ingen direkt höjdare. Det var tur vi hade massa smågodis å suga på så socker ruset gjorde att man orkade. Strax före 4 var jag i säng och försökte sova. Lättare sagt än gjort...... Det tar ett tag å varva ner.

Vid 8 dagen efter var jag på benen igen för å åka in till jobbet igen. Och sen jobba några timmar in på eftermiddagen.

Resten av dagen..... puh säger jag bara... Jag kan inte beskriva denna sjuka trötthet i hela kroppen.

22 var klockan på lördag kväll när hela kroppen skrek SÄNGEN!  Sen fick jag sova ända till 9 på söndagen. Och det käns som det räckte rätt lång väg ändå :-) Känner mig rätt okej idag även om det såklart kommer lite efter.

Tyvärr är ju inte kaoset från helgens jobb över än då...... Det fortsätter väl några dagar till antar jag :-/

MEN! Det är ju kul å jobba! Eller hur ;-)

 

Snart fyller Agnes år och jag måste börja fundera ut lite presenter åt henne. Hon är ju så tjejig så det är inte klokt. Och jag slutar aldrig förundras över hur annorlunda hon är Rasmus och Theo. Det är så kul å se :-) Hon går tex alltd och sjunger på någon liten visa. Leker gärna i lugn och ro med sina dockor och dockvagn. Bygger lego eller provar kläder :-) Får se vad jag hittar på :-)

 

Mammas hus är sålt och vi har hittat en superfin lägenhet som hon ska bo i. Känns som en stor tung sten fallit från allas våra axlar gällande allt detta. Det känns som det värsta är i upplösningsfasen nu. Och nu är det mest bara praktiska saker som möbler och flytt kvar å pyssla med. Känns riktigt bra :-)

 

Jag har lite smått hittat tillbaka till träningsglädjen igen. Iallafall volleybollen på torsdagar som gör mig SÅÅÅ glad och SÅÅ mycket lättare i själen :-) Sen är det bara resten som måste igång igen. Det får komma när det kommer :-)

 

Åter till verkligheten. Står stadigt med båda fötterna på jorden. Just idag känns det som jag pustar ut lite efter dom senaste två veckornas jobbiga dagar och känslor. Man får omfamna dom dagarna man känner så, ta till sig av allt bra man känner just då och samla energi för resan framåt. Jag vet hur jag ska göra för att finna tröst. Och även om det kanske verkar så för er utåt, att jag totalt gått och deppat ihop mig. Så är det inte så. Jag använder bloggen att ventilera mina känslor. Eftersom jag absolut inte alls kan sätta några ord på dom. Och frågar någon hur jag mår så säger jag nog bara "jorå, det är okej" och sen inget mer. Och det kommer inte komma något mer heller om det. För jag kan inte sätta ord på det. Så jag skriver om det ibland istället.

MEN, ingen fara. Jag har inte deppat ihop. Jag sörjer min pappa. Någonting jag måste gå igenom helt enkelt.

Så, nog om det :-)  

 

Helgens bravader, inget roligt vad jag vet iallafall. Dagen består av jobb som vanligt. För att vid 14 taget ruscha hem å hämta kidsen. Och sen tillbaka igen runt 17 taget för att jobba hela kvällen och förmodligen en bit in på natten oxå. Och sen upp igen imorgon lördag och jobba ett tag till. Förhoppningsvis, så går allt smidigt och lördagen blir inte så lång. Så kanske man hinner hitta på något med kidsen :-) Vi får se helt enkelt.

Jag tänker iallafall unna mig en hel jäkla massa gott godis ikväll! Det är jag värd efter två nätter med sammalagt 7 timmars sömn. Oboy.... det kommer bli en lång kväll och natt....

 

Idag är en tung dag. En dag när allt det jobbiga ligger lite extra hårt över en. Det känns redan dagarna före vad som är på gång. Idag är det 6 månader sedan du somnade in. Omfamnad av din fru och alla dina barn. Så älskad in i det sista. Och för evigt älskad....

 

Den där dagen kommer alltid att spelas upp som en overklig film framför mig. Oftast när jag minst anar det och när jag minst vill se den. Alla tankar som kommit efteråt om allt man velat gjort och allt man velat säga, som man inte har chansen till längre. Att stå och se på hur han tynar bort framför en. Att stå och hålla sin pappa i handen och på hjärtat medan han tar sitt sista andetag. Det är det absolut jobbigaste och mest smärtsamma jag upplevt i hela mitt liv. Ingen fysisk smärta i världen kan mäta sig med denna.

Såhär vill jag minnas dig pappa. Älskade pappa.

 

Nä fan, nu orkar jag inte må såhär någe mer. Nu måste det vända snart. Jag orkar bara inte!

Obefintlig sömn och matlusten börjar tryta rejält. Jag vill bara gå och gömma mig.....

 

Den här jävla känslan är fanimej olidlig!!!

 

Mycket som händer. Det verkar aldrig ta slut detta.....  ett tag kändes det som att allt var på en hanterbar nivå. Men det var kortvarigt. Nu finns oron och trycket över bröstet där igen.  Det känns allt annat än hanterbart. Och att vakna på morgonen och önska att man fick dra täcket över huvudet och försvinna, är ingen rolig känsla.

Om det bara vore en grej liksom....

 

Jag försöker verkligen jobba med mig själv hela hela tiden och varje varje dag. Att tänka positivt, meditera och försöka hitta allt det bra. Men fan alltså... Ibland måste man väl få gräva ner sig? Iallafall en stund?!

Jag tänker väl för mycket kanske.

 

Ingenting är som det va förut. Kommer det någonsin bli det igen......

 

Man är trött, seg å har ingen lust med nått annat än å slänga röven i soffan och sjunka ner i soffan när kvällen har kommit och kidsen ÄNTLIGEN sover. Det sista man har lust med är ju å dra på sig träningskläder och ut igen.

Men igår fick jag röven ur soffan och drog iväg på ett volleybollpass. Jo, det va rätt så segt å komma iväg. 20:00 på kvällen är ingen höjdartid. Men det går om man ger sig fan på det.

Och när jag kom dit..... HerreJä*ar va kul det va!!! Jag kommer aldrig tröttna på den här sporten så länge jag lever. :-D Igår kväll frågade jag mig varför jag ens slutade. Det som kändes som en helt omöjlig grej för bara ett par år sedan. Något man har levt med sedan man va 10 år liksom. Men det är ju så. Tre barn och familj går inte riktigt hand i hand med 4 pass i veckan. Och jag skulle aldrig kunna försumma mina barn på det sättet heller.

 

Men det MÅSTE väl finnas nått mellanting. Eller? Måste man alltid satsa 100% för att kunna göra något som är kul? Träna 2 gånger i veckan och vara med på matcher när man kan? Funkar det?

SOM jag längtar och drömer om att få spela serie igen. Den där underbara känslan av att stå där på planen....

Det är svårt att skaka av sig något som varit ens hela liv i över 20 år...

 

Men just nu är jag bara så lyrisk över att få tränat volleyboll!  Kanske kanske nån gång skrapar vi ihop ett lag och kör lite serie. Det skulle va så kul! :-) Men för nu räcker det här för att få mig å gå och le heeeela dagen idag :-D

 

En helt magisk, sagolik och helt helt underbar bröllopsresa till Marmaris i Turkiet. Ditt vill jag verkligen åka igen.

Det var sådär så man bara ville sitta och se på allt det vackra runtomkring en. Bara andas och njuta av närheten till allt. Värmen, den goda maten och bristen på alla måsten. Att kunna sova på morgonen och att få tid att rå om varandra och bara varandra :-) Allt det här behövdes verkligen. Men när tiden kom och det var dags att åka hem. Så kändes det helt okej faktiskt :-) För vi höll på att sakna ihjäl oss efter ungarna.

Och efter några dagar hemma undrar man varför man gjorde det?! hihi närå, skoja ba. Typ... isch... :-P

Vardagen har ju sin tjusning den med såklart. Fast jag har fortfarande inte lyckats skaka av mig den här tröttheten jag bär omkring på. Men det tar väl tid det kanske med allt som hänt.....

 

 

 

Igår var det en väldigt jobbig dag. Den dagen pappa skulle ha blivit 69 år gammal. Men som Melker så vackert skrev, ödet valde en annan väg. Och som jag alltid talar om för mig själv när jag är riktigt nere. Att jag är tacksam för att han slapp lida mer. Han orkade inte mer och släppte taget. Han är på en bättre plats nu, det är jag övertygad om. Och alla år, alla minnen och all den oändliga kärleken finns kvar för evigt. Världens bästa man, pappa, bror, farfar, morfar och svärfar. För evigt älskad.

 

 

Och på det så såldes mamma och pappas hus igår. Vilket har väldigt dubbla känslor såklart. Det enda hemmet jag känner till. Alla minnen som finns där. Jag tror vi alla är överrens om att vi gärna skulle behålla det.
Men just nu sitter det mest sorg i väggarna överallt. Och ibland behöver vi en nystart för att kunna resa oss och gå framåt. Minnen försvinner inte med materiella saker. Det kommer bli bra detta :-)

 

 

4 dagar kvar tills vi åker till Turkiet. 4 ynka dagar! Kan ni fatta!! JAG kan inte fatta :-D Vi har ju liksom ALDRIG varit iväg utomlands tillsammans förut. Ja okej, om vi räknar Åland så okej då :-) Men aldrig på nån sån här skön solsemester i en hel vecka där man kan bara ägna sig åt varandra och åt att ta det lugnt.

Det ska bli så otroligt härligt! Men samtidigt har både jag och Peter en rejäl klump i bröstet över att lämna barnen hemma. Även fast vi såklart VET att dom kommer ha det såååå bra med sin farmor och mormor.

Men tanken att vara utan dom en hel vecka sticker rejält i hjärtat. Och det värsta av allt är att jag VET att jag kommer få ångest stunder när vi är därnere och känna lite lätt panik över att jag vill ha mina barn hos mig. Och det känns ju sisådär.... Sen spelar det ingen roll vad folk säger, att vi ska ta det lugnt å tänka på oss själva osv. Det funkar ju inte riktigt så. Och alla småbarnsföräldrar vet precis vad jag pratar om.

MEN, det ska såklart ändå blir jätteskönt å komma iväg. För gudarna ska veta att vi verkligen behöver detta.

 

Få komma iväg till solen, andas och samla energi. Försöka släppa allt gammalt och dåligt som varit sista tiden och samla kraft för att gå vidare framåt.

 

Nu är det höst minsann. Jävlar i min låda va kallt det är på morgonen! Imorse höll jag på å frysa händerna av mig mellan bilen och sjukhuset. Och värre blir det ju.... Nästan deprimerande :-/

Men NEJ! Jag ska inte låta mig själv falla in i något negativt. Först väntar en underbar, varm och skön semestervecka i Turkiet nästa vecka. Och sen ska jag med klara ögon vänta in vintern.
Istället för grå och trist höst kommer det bli en färgrik och sval höst. Istället för en mörk och hemsk vinter kommer det bli en mysig och vit vinter :-)

Ut med det negativa och IN med det positiva. Japp, i know. Svårt... Met det skadar inte å försöka :-)

 

Ungefär som nyss när jag avslutade ett samtal med en förb*at otrevlig tant och fick ett frispel och kallade henne ett antal fula namn. Inte bra... :-/ Men det positiva med det är att jag åtminstone inte sa dom fula namnen högt i telefonen :-D  Ser ni! Tänka positivt i alla lägen! ;-)  YAY för mig! ;-)

 

Ibland funderar jag på om det inte vore en bra idé å göra som Peters kompis. Tatuera in ordet FOKUS någonstans på kroppen så att man ser och blir påmind om det varje varje dag. För just nu behöver jag kämpa och påminna mig själv hela tiden. Att fokusera på dom bra sakerna och kasta bort dom dåliga. Förhoppningsvis kommer det gå av sig själv med tiden.

 

Det här med att leva i nuet, för nu är livet. Det är en svår sak... Att inte längta framåt till roliga saker. Eller kanske längta framåt och förbi jobbiga saker. Utan leva nu och idag. Svårt... men helt klart möjligt :-)

Speciellt när man har världens bästa familj och vänner. Som påminner en om att dom finns där och håller i när man är på väg att falla :-)

 

Tack för att ni finns!

 

Är det bara jag som har seriösa problem å hålla alla saker jag behöver komma ihåg i huvudet? Alltså ibland börjar jag fundera om jag kanske börjar bli senil eller nått. Eller altzheimers light helt klart iallafall. 

Riktigt rädd för mig själv blev jag häromdagen när jag lade min mobil under tv:n i vardagsrummet. Gick därifrån in till köket och väl inne i köket inte hade en susning om vart jag lagt mobilen. Det handlar alltså om 1 minut??!! Hallåå??!! Allvarliga problem....

 

Är det så att när man har mycket i huvudet så kastar man ut alla mindre viktiga saker för å få plats med dom viktiga. Eller är det helt enkelt så att det fattas lite hjärnceller kanske? WOW säger jag bara.... :-/

 

 

 

Förra året fick jag ett presentkort på Gefle Spa av min älskade make. Det gick ut 3 augusti i år. och den 2 augusti hade jag fortfarande inte hunnit utnyttja hela beloppet. Så i ren panik inhandlade jag produkter istället. För man kan liksom inte låta 800 kr gå till spillo sådär bara.

 

Så det fick bli en fotcreme och så en antirynk kräm till fejjan :-P Japp gott folk! Nu ska jag bli ung förevigt! Eller nått..... Helst 13 igen, eller hur brorsan?! ;-)  

Inte för att jag direkt tror på sådana här smörjor. Men varför inte prova när man ändå har chansen. Det skadar ju inte :-)

 

 

Igår kväll provade jag healing för första gången i hela mitt liv. Flera har sagt åt mig länge att jag borde iallafall prova på det. Så sagt och gjort :-)

 

Jag tog bilen och åkte iväg till Tierp. Möttes av en otroligt varm och lättsam Boel :-)

Jag fick kliva in i ett nedsläckt rum med tända ljus, rökelser och lugn å skön musik. Sedan fick jag en jättebra genomgång om vad som skulle hända. Och jag fick börja med att lägga mig på rygg och bli omstoppad med en skön filt. Allting startade med tre djupa andetag. Sedan började hon handpåläggningar från huvudet och ända ner till tårna. Det jag genast snappade upp var att det blev lite varmt på stället där hon höll händerna.

Men det jag reagerade på mest var när hon höll händerna strax ovanför mig vid bröstet. Så kändes det som att hon försökte dra ut något som verkligen segade och satt fast och inte alls ville släppa. En lite obehaglig känsla....

Men den släppte när hon tog bort händerna och bytte område. Samma känsla fick jag när jag sedan fick lägga mig på mage och hon höll händerna vid nacken. Hela behandligen var otroligt mjuk, skön och lugnande. Det är orden som kommer till mig först när jag vill beskriva allt.

 

När behandligen var klar kände jag mig lite skakig, på ett knepigt sätt.... kan inte beskriva det. Men inte obehagligt heller. Lite senare på kvällen blev jag ganska frusen och det kom en ganska rejäl huvudvärk. Och smärta i nacken. Det kändes ungefär som att jag precis varit hos en kiropraktor. Men förutom det en otroligt otroligt avslappnad känsla i hela kroppen. Det var verkligen länge sedan jag kände mig så avslappnad som igår kväll. Jätteskönt, för med det blev jag även trött.

Förutom några vanliga störningar att jag springer upp i början av natten. Så var natten lugn och skön och det känns som jag sovit ordentligt.

 

När jag vaknade imorse hade jag fortfarande lite difus huvudvärk och lite småont i nacken. Men inte lika farligt.

Nu på em har huvudvärken gett med sig. Och nacken känns lite men inte så farligt. däremot känner jag mig väldigt glad! Och pigg!

 

Jag vet som sagt inte alls vad som ska hända efter en healing behandling. Men det här är så jag kände igår och känner idag. Jag kommer absolut att fortsätta gå på detta och rekomenderar andra att göra det :-)

 

 

 

När jag kom hem från jobbet i fredags kände jag mig väldigt nöjd och glad över att det inte var jag som skulle ut å härja på natten. Efter kidsen var lagda och Peter dragit iväg med sina kompisar så kändes det otrooooligt skönt å bara få glida ner i soffan och kolla på en bra film. Sen att jag inte kunde sova sen på natten, det är ju något annat.

Det kan jag aldrig göra när inte Peter är där. Men så är det....

 

Lördag förmiddag blev det en mysig shoppingrunda med Lisa. Fyndade ett par snygga linnen faktiskt :-)

Sen hem å ha en mysig dag med familjen, Eje och Carina. Agnes som vanligen är väldigt blyg tydde sig till farfar Eje och blev hans lilla tös för kvällen :-)
Så när det blev dags att ta bussen in till stan senare så var det inget problem alls. Det gick jättebra att åka iväg :-) Och tydligen hade dom en riktig myskväll med godis sen :-)

 

En TOK kul kväll ute med en massa underbara härliga människor. Många av dom var det länge sedan man träffade oxå. Så kul å ses igen :-)
Tyvärr tog det tvärstopp för mig runt 1 taget på natten. Jag hade ju varit uppe sen 5:20 med kidsen så man va lite småtrött.... minst sagt :-P

Men inte så trött som idag... jisses... det straffar sig verkligen i efterhand när man är såhär gammal. Phew!

 

Nästa gång tar vi en tjejfest å går på Heartan å dansar till shlager! Eller hur!? ;-)