En helt magisk, sagolik och helt helt underbar bröllopsresa till Marmaris i Turkiet. Ditt vill jag verkligen åka igen.

Det var sådär så man bara ville sitta och se på allt det vackra runtomkring en. Bara andas och njuta av närheten till allt. Värmen, den goda maten och bristen på alla måsten. Att kunna sova på morgonen och att få tid att rå om varandra och bara varandra :-) Allt det här behövdes verkligen. Men när tiden kom och det var dags att åka hem. Så kändes det helt okej faktiskt :-) För vi höll på att sakna ihjäl oss efter ungarna.

Och efter några dagar hemma undrar man varför man gjorde det?! hihi närå, skoja ba. Typ... isch... :-P

Vardagen har ju sin tjusning den med såklart. Fast jag har fortfarande inte lyckats skaka av mig den här tröttheten jag bär omkring på. Men det tar väl tid det kanske med allt som hänt.....

 

 

 

Igår var det en väldigt jobbig dag. Den dagen pappa skulle ha blivit 69 år gammal. Men som Melker så vackert skrev, ödet valde en annan väg. Och som jag alltid talar om för mig själv när jag är riktigt nere. Att jag är tacksam för att han slapp lida mer. Han orkade inte mer och släppte taget. Han är på en bättre plats nu, det är jag övertygad om. Och alla år, alla minnen och all den oändliga kärleken finns kvar för evigt. Världens bästa man, pappa, bror, farfar, morfar och svärfar. För evigt älskad.

 

 

Och på det så såldes mamma och pappas hus igår. Vilket har väldigt dubbla känslor såklart. Det enda hemmet jag känner till. Alla minnen som finns där. Jag tror vi alla är överrens om att vi gärna skulle behålla det.
Men just nu sitter det mest sorg i väggarna överallt. Och ibland behöver vi en nystart för att kunna resa oss och gå framåt. Minnen försvinner inte med materiella saker. Det kommer bli bra detta :-)