En sån dag när tyngden över bröstet är extra tung. När bilder, minnen och tankar poppar upp extra ofta.
Och när tårarna är extra jobbiga att hålla tillbaka.
Jag vet att jag inte borde, för det har jag fått berättat för mig. Att när känslorna och tårarna kommer så ska man låta dom. Att ta sig tiden att minnas och känna....  Men det är svårt.
Jag tror lite att jag inte låter mig själv känna så mycket som jag egentligen gör. Dagarna flyger fram med jobb och barn. Och när kvällen kommer har man oxå en massa "måsten" som behöver tas itu med.
Sen den här känslan av att familjen behöver känna att allt är som vanligt, att jag står pall och grejjar detta.
Förmodligen jättefel! Men jag avskyr tanken att vara en jobbig börda som behöver tas om hand...
Eller den där kollegan med rödsprängda ögon som håller sig undan hela tiden...  Jag är bättre på att ta om hand, inte TAS om hand. Nä... det går bara inte! Samtidigt spränger det i bröstet på mig! Rör mig inte! Krama mig! Prata inte med mig! Låt mig gråta ut hos dig! FÖRSTÅ VAD JAG BEHÖVER JU NU!!!
Rädslan för att förlora någon mer som jag älskar. Den ständiga oron.... Mina barn, min familj. Jag skulle inte orka andas.....

Mamma bad mig skriva något att läsa upp på pappas begravning. Men jag kan bara inte. Jag klarar det inte...
Jag klarar inte att uttala dom. Att skriva ner en massa dravvel och en massa ord som alla andra sagt om andra miljoner gånger före mig. Det är för litet och betydelselöst för att beskriva det jag och vi känner. Dom orden finns härinne, inom mig......