Jag kan inte sortera mina känslor just nu. Det är som att kastas runt i en torktumlare av känslor :-(
Jag saknar dig så jag tror att hjärtat ska gå sönder ibland. Jag har svårt att greppa, att förstå....

Jag går igenom hela dagen om och om igen i huvudet. Samtalet från Johan att det var tid att komma, det är nära nu.
Jag minns inte vad som hände mellan jobbet och bilen. Den tiden har försvunnit någonstans.. Minns bara att bilfärde hem gick väldigt fort. Och att jag bad hela vägen att du skulle hålla ut tills jag kom fram.
När jag klev in på ditt rum och såg dig ligga där. Blek, trött och bröstet som bubblade när du försökte andas.
Mammas uppgivna ögon fyllda med tårar.
Han vaknar till när jag kommer in i rummet och tittar på mig. Jag tar honom i handen och pratar med honom. Han är med, helt och hållet. Trött, men med. Han ser att jag gråter men säger ingenting om det. Han är bara som vanligt.
Alla är samlade i det lilla rummet runt pappa. Vi pratar som vanligt. Han somnar till ibland emellanåt. Han Har fått både lugnande och smärtstillande så han är väldigt trött.
Men efter en stund så piggnar han till. Det han säger är att msin äldsta bror ka fixa tv:n som är trasig inne i hans rum. Han kan fixa sånt säger han... Och Stefan sätter igång och fixa och grejja. Men lyckas inte.
Vi sätter oss ner igen och pratar som vanligt. När sköterskan kommer in och frågar om han vill ha mer lugnande och smärtstillande. Pappa frågar vad hon säger igen. Han hör inget för det är "så jäkla stojjigt härinne" som han uttryckte det. När sköterskan gick frågade min äldsta bror om han har ont. Pappa svarar nej. Och han frågar igen varför han då vill ha smärtstillande. Och pappa svarar "För att jag sover så jävla skönt på det".
Han var med och han skojade runt precis som han alltid gjort. Vår älskade pappa.
Sen säger han "Nä, nu får du skicka ut ungarna för jag måste skita". Och alla småfnissar lite och så går vi ut såklart.
Vi passar på att gå ut en stund och ta lite luft. Prata lite..... Om pappa mest. Vad kommer att hända, vad kommer inte att hända. Ingen är riktigt på det klara med vad som hänt. Hans blodvärde hade gått upp till 125 och hoppet var på topp hos oss alla. Han skulle få komma till Hallsta till ett vårdhem istället eftersom allt såg så stabilt ut. Vi var glada allihopa. Han mådde ju bättre. Åt mat igen och lät helt okej när vi pratade med honom.
Vad hände? varför?
När vi kom in igen begärde vi att få prata med en läkare. Jag måste erkänna att jag blev inte mycket klokare av det samtalet.... När jag gick därifrån visste vi fortfarande ingenting. Bara att han förmodligen fått en propp i lungan. Inget blodförtunnande kunde ges pga hans blodsjukdom. Så var så fallet kunde inget göras..... Och dom kunde inte konstatera det eftersom han var för dålig att flytta på till röntgen. Det enda vi kunde göra var att vänta och hoppas.
När vi kom ut från läkarens rum höll dom på att bädda om hos pappa och ge honom nya mediciner.
Vi fick vänta en stund till utanför. När vi klev i in i rummet igen hade han försämrats avsevärt. Han låg och kippade efter andan och hade börjat bli blå i pannan. Nu..... nu förstod jag. Att det var nära.
Minns att stefan frågade om det gick lite bättre att andas efter en stund. Pappa svarade bara "mm" varje gång.
Men vi märkte att så var det inte. Till slut gick vi och hämtade sköterskan som lyssnade på honom.
Jag vet inte riktigt vad som hände då för jag gick ut i korridoren en stund. Tror att någon av mina bröder var med mig. Till slut gick vi in till honom igen. Han låg lugnt och stilla och vi stod och höll honom. Han släppte taget steg för steg. Andningen gick sakta ned. Jag talade om för honom hur mycket jag älskar honom och att det är okej att släppa taget nu.
Det var så overkligt.... att stå där och känna hur min älskade pappa försvann ifrån mig och oss.
Det går inte att beskriva.

När jag går igenom allt som hände i efterhand. Så kan jag se hur han visste vad som skulle hända. Hans lugn genom hela dagen. Hans lugn även när allt började hända. Och känslan av att han släppte taget med vilje. Han orkade inte lida mer :-( Känslan av att han väntat in oss alla innan han gick. Hade jag inte fått vara hos honom då hade jag aldrig förlåtit mig själv...

När vi pratade i telefonen och han talade om för mig att han bara ville höra min röst.
Sättet han alltid sa "hej gumman" eller "Hejdå gumman". Han röst.... jag önskar så innerligt att jag fick höra hans röst igen.
När det händer något och jag behöver prata med dig. Att se ditt namn i telefonen men inte kunna ringa....
Stolen du alltid satt på hemma i huset. I sängen där du alltid sov...... Stället du alltid låg på i soffan. Stolen du alltid satt på ute på bron. Lukten på dina kläder...... Du hade dom blåaste och vackraste ögonen någon kan ha.

Du tyckte aldrig om när jag grät..... För då började du oxå gråta. Din dotter fick inte vara ledsen sa du alltid.
När vi hade det jobbigt gjorde det ont i ditt hjärta med. Det finns ingen pappa som du. Du har alltid funnits där, alltid! Du har gett hela dig själv och allt du varit för vår skull. Det finns inget i hela världen du inte gjort för oss.
Dom gångerna du varit arg på mig kan jag räkna på en hand. När jag inte hittade vägen ringde jag till dig. När något var fel på bilen ringde jag till dig..... :-(

Jag försöker fatta... men jag söker efter något. Jag förstår inte varför jag inte känner dig. Jag vill känna att du är här :-( Jag vill träffa dig igen, prata med dig, veta att du har det bra där du är..... Ge mig ett tecken på att allt är bra! :-(

Idag är ingen bra dag. Jag sitter hemma och gråter.... ska försöka sova ikapp alla dom sömnlösa nätterna. Försöka landa. Och försöka gå till jobbet imorgon..

 














Inga ord är stora nog att beskriva den du var
Du var den som alltid gav och hade alla svar
All din oändliga värme och kärlek
din varma hand över kindens smek
Din sjukdom och smärta har slutat gro
Sov nu så gott i stillan ro

Vart du än reste älskade pappa, är du aldrig längre bort från mig än hjärtat från min kropp.