Vet inte om det stämmer faktiskt. Den klychan vill jag helst inte höra av någon. För tiden läker inte ett skit. Däremot kan den lindra det onda. Lite lite, steg för steg. Tills det inte gör lika ont lika ofta längre. Men ont, det kommer det nog alltid att göra.
Det börjar ta på krafterna att inte sova på nätterna och sedan vakna med den där tunga känslan i bröstet varje morgon. Och samtidigt ska livet rulla på i samma fart som tidigare.... Bara för att tiden stannar för mig så stannar den inte för alla andra. Det har man blivit smärtsamt påmind om. Man hasar sig upp varje morgon och tar tag i allt. Tar en titt i spegeln och sätter på masken med det stora leendet. Och så går man till jobbet och bara kör.
Livet går vidare. Ja, det gör ju det. Den stämmer och den kan faktiskt trösta ibland. Jag måste ändå se framåt. Jag har mina barn som behöver mig. Och jag tänker vara tacksam över livet så länge jag får vara i det.

Jag är ödmjukt tacksam för alla i min familj och alla underbara vänner jag har. Som finns vid min sida alltid.
Jag älskar er!


Min pappa finns inuti mig nu. Och jag kommer älska honom förevigt.