När man förlorar någon man älskar. När en av dom viktigaste människorna i ens liv plötsligt är borta, för alltid....
För alltid.... smaka på det ordet och föreställ dig. Alla minnen man har tillsammans. Det kommer aldrig komma några nya. Aldrig mer.... Jag kommer aldrig mer få höra hans röst. Höra honom kalla mig lilla gumman.

 

Jag hittade ett minne idag. Ett minne från jag var liten som fick mig att le. Jag tror det var vår granne Esbjörns 40 års dag. Jag minns att dom klädde ut honom rejält och hade ordnat en fest borta i herrevadlokalen. Det var mat och dans. Och jag minns att jag fick dansa med min pappa. Det gick sisådär, så jag fick stå på hans fötter resten av dansen. :-)

 

Är det så att när man förlorar någon man älskar, att man aldrig blir densamma igen? Blir man en djupare och allvarligare människa? Någonstans kan jag känna att jag inte är mitt vanliga spralliga leva i nuet och vara glad jämt tjej längre. Är det såhär jag kommer vara nu? Eller är jag något annat utåt kanske....