En känslostorm utan dess like. Av både sorg och lycka. Fruktansvärt omtumlande, förvirrande....
För det mesta sorg som tar över just nu...  Jag ska vara helt ärlig för första gången om vad som pågår just nu.

Mitt upp i ett lyckorus av bröllopsplanerande. Äntligen ska jag få min stora kärlek på riktigt.
Då insjuknar Peters mamma i bröstcancer :-( Jag tror inte man kan förbereda sig på en sådan nyhet. Och allt man känner, allt man tänker....  Allt annat kände oviktigt och simpelt.
Efter lång tid får vi äntligen veta att tumören är godartad och inte har spridit sig. En tung sten faller från bröstet.
Men hon ska ändå genomgå cellgiftsbehandling och strålbehandling kommande halvåret för att vara på den säkra sidan. Hon genomgår detta just nu. Och hon mår under omständigheterna bra. Men det går upp och ner såklart.
Tackar han däruppe för att hon kommer klara sig.

Ungefär strax efter jul var väl sista gången jag såg min älskade pappa på benen gåendes. Sedan nyår har han legat inlagd på sjukhuset närmare 2 månader snart. Och det är bara början på mars....
För er som inte vet det är min pappa sjuk i väldigt svår astma och kol. Och fick för några år sedan en stroke som gjort allt värre. Lunginflamationerna har avlöst varandra på löpande band. Vilket gjort honom i stort sett immun mot penicillin. Astmaanfallen blir svårare och svårare och kortison är det enda som hjälper. Och dom behövs i allt större doser för att han ska kunna andas. I dagsläget klarar han sig inte utan syrgas.
Nyligen fick han en stor blödning i vaden. Läkarna på köpings lasrett gav honom genast varan eftersom dom trodde det var en blodpropp. Sedan proppade dom i honom det i över 2 dagar för att SEN göra ett ultraljud som visade blödning och INTE propp. Efter många åtgärder så verkar det nu som blödningen har gett efter. Men nu har han jättedåligt blodvärde istället och får blod för att få upp det. Han har inte varit på fötter på 4 veckor snart.
Varje gång jag hör honom i telefonen så är det så skönt att höra hans röst. Min älskade pappa.
Och varje gång vi lägger på luren värker det i hjärtat, för jag kan känna hur han mår. Och det gör ont.....
Jag vet inte när han får komma hem igen.... Helt ärligt vet jag ingenting längre. Jag vet bara att det gör ont. Det gör ont hela dagarna och hela nätterna.

Jag tänker på när jag hälsade på honom senast. När vi satt där, han och jag på sjukhussängen. Och han talade om för mig att jag måste förstå att han är allvarligt sjuk. Men hur vi lovade varandra att kämpa, att det inte är dags ännu... Inte än.

Mitt uppe i det här ska vi gifta oss om drygt 2 månader... Det känns.. oviktigt. Missförstå mig inte. jag vill inget mer än gifta mig med Peter. Men allt det här med en stor fest känns inte riktigt på samma sätt längre....
Man ska gå till jobbet varje dag och se glad ut och ha fokus på allt man gör. Man ska vara världens bästa mamma och ta hand om hushållet. Man ska höra av sig till kompisar och hänga med på roliga saker....
Det är svårt just nu....

Men som min otroligt starka mamma säger. Vi måste hålla hoppet uppe och ta en dag i taget.
Jag önskar jag var lika stark som dig mamma. Jag är svag och gråter iallafall en gång om dagen.... Men i hemlighet och för mig själv. Jag måste vara stark utåt....  stark för min familj. Men ibland känns det som jag håller på att gå sönder :-( Vissa dagar kan jag tänka att allt kommer bli bra.  Varför måste det här hända!!!

Älskade älskade världens bästa pappa! Om du visste vad jag älskar dig! Även om jag inte kan hälsa på dig varje dag. Som jag önskar jag kunde. Tänker jag på dig jämt. Och jag hoppas du får komma hem snart.