Vågskålarna som prästen pratade om. Ibland känns saker hanterbart och okej. Och helt plötsligt slår det till och känns förjävligt igen. Vågskålen som vickar och kommer vicka fram och tillbaka hela tiden i ett bra tag framöver nu.  Det är jobbigt, utmattande rent ut sagt.....

Och idag är en sån utmattande dag. Jag är förkyld och hängig, vädret är grått och trist för hundrafemtielfte dagen i rad. Barnen härjar mer än vanligt och lyssnar absolut ingenting. Pappa är borta....

Du skulle leda mig fram till altaret, det har alltid varit min dröm. Att få gå där med dig.
Din sjukdom gjorde att du inte klarade av det. Men vi pratade om det och det var helt okej. För vi lovade ändå varandra att du skulle vara där. Det var viktigt för mig och det var viktigt för dig.
Lova mig att du håller ditt löfte pappa. Lova mig att du kommer vara där!
Snälla......