Lite sånna där dumma och onödiga funderingar man har....

För några år sedan när jag träffade Peter lekte livet. Jag var en sån där tjej med glimten i ögat. Festade och spelade beach jämt. Peter kallade mig härlig och vi var dom mest busiga tillsammans :-)

Nu sitter man här 3 år senare. Gråa hårstråna stormar ut från alla vrår och hörn på huvet. Man är lönnfet, rynkig och ser allmänt förjävlig ut helt enkelt. Vad fan hände?!
Jag träffade mitt livs kärlek, fick barn och blev lycklig. Hmm.... Det stämmer inte... eller? Eller kan det bero på att det faktiskt gått 3 år?
Konstigt att man aldrig blir nöjd. Man tycker aldrig att man är god nog. Jag vill så gärna vara den där alldeles perfekta tjejen. Snygg, smal och smart. Vara världens bästa mamma, sambo och kompis. vara grym på att laga mat, städa... ja allt det där.
Inte komma hem från jobbet och ramla omkull i soffan och kämpa allt man har för att hålla ögonen öppna resten av kvällen.
Vilken dag som helst kommer chefen att inse att jag är totalt inkompetent och inte alls kan mitt jobb.
Och vilken dag som helst kommer Peter att falla för den där snygga blondinen på affären eller krogen, packa väskorna och dra fort som attan.
För vem fan vill ha en grådassig, lönnfet tvåbarnsmorsa som knappt orkar hålla ögonen öppna på kvällen?

Att man orkar döma sig själv dagarna i ända som kvinna. Varför VARFÖR i helvete kan man inte bara STÅ UPP för den man är och säga att " Det är din/er jävla förlust om jag inte duger!!"
Problemet ligger ju hos mig själv! och man kan nog säga i evigheter till sig själv att nu jäklar ska jag skita i allt, skärpa mig och vara nöjd med mig själv. Jo jäklar! Hur länge grejjar man de. Typiskt kvinnligt antar jag....
Eller?

Att man är good enough helt enkelt......