Nu är det snart dags å kliva ut och sopa av den där förbannade snön från bilen. Och sen fara iväg mot Smedjebacken för att spela match. Fråga mig om jag har nån lust. Jag är hemskt ledsen volleybollpolare. Men sanningen är NEJ!
Det är faktiskt så att det är inte den minsta kul att vara borta från sina barn och familjen när det är helt. Speciellt inte när det är sista dagen på mammaledigheten för tre månader framöver. Jag vet inte ens om jag kommer hinna träffa Theo innan han ska sova ikväll. Och det känns rent ut sagt förjävligt! Om man får uttrycka sig så.
Tungt och nedstämt känns det just nu faktiskt...... Jag är glad för Peters skull. Men det känns tyngre än jag trodde det här. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska klara mig utan min Theo på dagarna. Tänk om han inte vill ha mig sen!! Han kanske väljer bort mig och bara vill vara med Peter. En mammas värsta mardröm!!

Hjälp! HUr ska jag klara mig igenom det här.... *suck*