Efter en hel dags tjatande så fick jag äntligen ut grabben i vårvädret. Han är ju inte sjuk vad jag skulle kalla det så jag tror inte han lider av lite friskluft. Nu är han ute och leker med grannarna ett tag och det gör honom bara gott :-)

Själv sitter jag här och mår fortfarande illa och försöker komma på vad jag ska göra till middag.
Allting jag tänker på mår jag illa av... :-S Så jag tvivlar att det blir nån kvällsmat för mig.
Frukost och två bananer är vad jag fått i mig idag... och ändå känns det som att maten står mig upp i halsen.
Yr och illamående när jag står upp.

Sitter här med datorn i knät för mig själv just nu. Gud vad jag saknar volleybollen och tjejerna. Jag vet ju att det tar tid för kroppen att komma igång igen efter en förlossning. Men jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna köra igång igen i höst. Kanske prova på ett eller annat beachpass i sommar. Man vet aldrig.
Volleyboll har verkligen varit hela mitt liv och tillvaro sen jag var 10 år gammal. Det är svårt att bara ta bort en så stor del av ens liv. Jag känner mig inte alls redo att sluta med det. Jag var ju inte alls i form i höstas när jag satte igång, men vet ju att jag kan spela så mycket bättre bara jag är i form. Hoppas på att komma dit igen snart.
Bäbis Theo kanske får följa med på lite träningar och sådär framöver :-)

Föresten... 88 dagar kvar bara :-O Det känns inte alls länge när man säger sådär... 88 dagar..
Det börjar verkligen närma sig med stormsteg och fort går det oxå. Det ska bli så spännande och underbart att få se hur vår lilla kille ser ut. Mamma är helt övertygad om att det kommer bli en kopia av Peter. :-)
Det tror nog nästan jag med :-)

Nä nu måste jag sätta igång med maten.... Djupt andetag och stå ut nu Kristin! *pust*