Hade en till fundering. Är det igentligen NÅN som klappar en på axeln och säger "tack så mycket för att du kämpar" när man släpar sig till jobbet fast man är sjuk? Finns det nån som har nån sån chef eller kollega??
För jag har det då inte iallafall. Ändå har  man släpat sig iväg till jobbet varje dag i 3 veckor nu trots att man varit sjuk.
Man har inte sovit på nätterna för man kan inte andas. När man vaknar är man så trött, huvudvärk och hängig så man helst bara vill dra täcket över huvudet å gråta.
Idag fredag bestämde jag mig för att jag var värd att få jobba hemma och ta det lugnt en dag. Och tro på fan att jag ÄNDÅ sitter här med nästan dåligt samvete för att jag jobbar hemma!! VARFÖR?!

Hos oss är det snarare såhär: Rasmus blir sjuk och jag inser att han måste vara hemma från dagis.
Men vet att jag sitter i supporten på em och anmäler jag VAB sätter jag dom andra i knipa eftersom dom har annat planerat under dagen. Jag bestämmer mig för att jobba hemma under fm och ordnar sedan så att Tommie tar Rasmus på em så jag kan åka in och ta mitt support pass.
Vilket resulterar i ett mail från chefen som surt informerar om att man inte får jobba hemma när man har sjukt barn. Och man får inte ta vab en halv dag bara. Vilket såklart resulterade i ett VÄLDIGT surt mail tillbaka till chefen. Jag fick inget tillbaka, så jag tror han förstod mitt språk. hehe

Men varför i hela friden försöker man ens?! Varför anstränga sig?

NÄ jag förtjänar fanimej att få jobba hemma idag!!! Punkt jävla slut!!!