”Mappor och pammor och morbrostern Jin, / en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,/ små parvelpysor och storebröstrar; alla står de runt sängen och tröstar”. Jag blir förtjust i bilden av den genealogiskt och språkligt crazy församling som kretsar kring barnet i inledningen av Kivi och Monsterhunden (Olika förlag).

Jesper Lundqvist har skrivit texten och Bettina Johansson har skapat bilderna i boken om Kivi som drömmer om en vovve. Enligt förlaget är Kivi det första hen-barnet i svensk litteratur, alltså inte någon han och inte heller någon hon, utan ett tredje utanför, bredvid, mitt emellan. Men redan om ett par veckor följs Kivi av flera litterära ”hen”, i Åsa Maria Krafts prosalyriska Självpornografi.

Om Krafts bok, vilket jag tror, sysslar med att undersöka hen-positionen, vad den gör med skrivandet och tankarna, handlar Kivi och Monsterhunden mer om att komma med ett förslag och en möjlighet; att barnen ska få slippa skrivas in så hårt i könsdualismens mönster.

Trots sin nyskapande grammatik blir det en lite tråkig barnbok. Berättelsen om att det minsann är ansträngande att ha hund är framför allt präktig. Kanske måste det vara så, det vill säga konventionellt, för att själva ”hen” ska få verka och synas.

Lyftet finns i bilderna av själva Monsterhunden, en rödsprängd, hänsynslös storpotät med ett obetalbart uttryck. Hen är fantastisk.





En liten fundering såhär på kammarn en fredageftermiddag. Kan det inte vara så att det finns två olika kön av en anledning? Exempelvis fortplantning. ;-)