Senast igår satt jag i soffan och fick en rejäl gråtattack och bara vrål lipade... Det behövs inte mycket sådana dagar för att sätta igång mig. Hormonerna är verkligen skitjobbiga denna gången. Känner inte alls igen det....
Jag satt där och funderade på hur jobbigt allting har känts rätt länge nu. Med sömnlöshet, bebis i magen, stressen och pressen över allt vi inte hinner med att göra. Och att vi aldrig får någon tid för oss själva.
Jag funderade över hur hemskt det är att behöva känna såhär när vi faktiskt väntar vårt andra barn tillsammans. Det är ju något jättestort! Något vackert och underbart! Då vill jag bara inte känna såhär.

Men så idag när jag satt vid datorn och åt frukost samtidigt som jag surfade runt och kikade lite på lite barnsidor. Läste jag om andra familjer och deras situationer. Och ingsåg... Vad sitter jag här och gnäller för.
Jag borde ge mig själv en rejäl spark i arslet alltså. Här sitter jag med den underbaraste mannen som finns, min själsfrände och kärleken i mitt liv. Hur många har turen i livet att hitta sin själsfrände igentligen?
Vi bor i det mysigaste huset i ett jättehärligt område. Vi har två barn och ett till på väg.
Vi har två bilar och arbete båda två. Vi har allt vi behöver för att ha det bra. Vi HAR det bra helt enkelt!

Jag kan inte styra helt över mina hormoner såklart. Men jag ska definitivt börja tänka efter och försöka ta saker och ting lugnare. Ta saker med ro och inte stressa upp mig över allt. Saker och ting har en tendens att kunna ordna sig.

Så länge vi har varandra du och jag, så länge vi älskar och bryr oss. Så kommer vi att grejja det här!
Jag älskar dig och vår familj.

Kärlek!