Fredagen den 30/1 2015 fick Theo sin ADHD diagnos på BUP. Nu finns det på papper, i register och i journaler. Han har även sömnstörningar, tal och språkstörningar. Första känslan var att skriva av mig om det direkt, men kände att jag inte kunde. Jag hade inget att säga, hittade inga ord. Det tog stopp. Luften gick ur mig, jag blev trött, orkeslös och fick ont i kroppen. Som om en massa spänningar släppte på en sekund efter evigheter. Jag var tvungen att fundera igenom allt lite. Allt som sades, allt som hände. Allt som hänt! Fundera över vad det innebär för framtiden. Fundera över medicineringen som erbjöds och allt vad det innebär på alla plan. Den övre delen har legat som utkast några dagar. Jag tappar lusten att skriva mitt i.... Jag VILL skriva av mig. Men tappar sugen.... orken. Orkar inte att folk vet. Behöver att folk vet. Vill inte... vill... Jag vet inte. Fast just nu känner jag mig inte som mig själv. Jag känner ofta att jag går i tunnelseende på dagarna. Har lite svårt att fokusera och tänka hela vägen fram. Missar saker, glömmer saker. Svårt att sortera saker och sover hysterisk hysteriskt galet dåligt. Sämre än vanligt.... Nej det är inte synd om mig. Är det inte såhär för alla föräldrar när dom har för mycket att bära? Det tror jag ändå. Man vill kanske bara förklara varför man är på ett speciellt sätt just nu. Nej man måste inte eller ska inte behöva måsta. Men ibland vill man. Eller behöver.... Nåja! Theo... Som sagt luften gick ur mig. Som om något var över och klart. Men där hade jag FEEEEL! Medicinen Theo blev erbjuden heter Mediniket. Men vi kan inte börja behandla honom förräns dom ringt från Gula Villan. Jag ringde dit idag och det kommer dröja 1 månad till innan vi kommer att komma dit. Där vi kommer gå fortsättningsvis regelbundet för vägning, mätning, doshöjning etc etc. Ännu mera möten alltså..... . Ja vem trodde något annat egentligen... Att man får in en fot på ett ställe betyder inte att man får glida på en räkmacka sen. Man får se det som snabbt jobbat ändå eftersom vi tagit oss fram till en diagnos på "bara" 1½ års tid. Snabbt jobbat! Säger folk.... Galet egentligen om man tänker efter.... Jamen hallå! Lite bitter får man faktiskt va. MEN, vi har fått hjälp med en sak. Det är att Theo fått melatonin. Det är alltså ett slags sömnhjälp. Melatonin är ett naturligt ämne som utsöndras hos oss alla när vi skall bli trötta. Så att vi kan somna. Det ger vi Theo i en liiiiten mängd. Och detta gör att han kan somna på 30 min istället för 2 timmar. FRÖJD för oss. För det ger oss ett par timmars andningshål innan han vaknar igen för att sedan hålla på så hela natten. Men för oss gjorde det mycket. Vi hinner med att sitta tillsammans och umgås en stund på kvällen utan att vara totalt trasiga. :-) Nej det är inte synd om oss. För oss är det vardag. Och vi är faktiskt på riktigt jätteglada över den här hjälpen. :-) Det som just NU ger mig oro. Är faktiskt Theos tal och språkstörning. Förskolan lyckas inte med sin träning. Logopeden med sina 2 ggr i månaden på sjukhuset lyckas inte. Och det lilla vi lyckades med var på kvällarna när han skulle sova. Men det är som bortblåst nu pga melatoninet. Vi lyckas bara inte.... Och vi står handfallna. Hoppet nu står till medicineringen... Som är 1 månad bort... Minst. Just nu känner jag mig lite trasig. För just nu är vi sjuka både jag och Peter. Orken tryter mer än i vanliga fall. Och uppförsbacken känns lite jobbigare att springa uppför. Jag kanske tar och går en stund istället.... Vi orkar det här med. Precis som allt annat. :-) BTW! Theo ROCKS! I den lilla människan ryms mer kärlek än man kan ens förstå. Han kommer växa upp och bli något stort. Jag bara vet det! BRING IT ON LIFE!