Det hör till livet, den här ständiga känslostormen man genomgår hela dagarna lång. Känslor som bara inte går att sätta ord på. Allt som finns mellan total lycka och totalt sorg. Och det är många många olika känslor....
Ändå måste vi stå där och klara av dagen och allt vad det innebär för var och en.

När man står där mitt uppe i sin egen karusell av känslor. Är det lätt att glömma bort att kanske någon annan går igenom samma sak, eller liknande. Óch det verkar som att lättast är att glömma bort dom i sin närmsta närhet.
Dom man igentligen bryr sig om som mest.
Vad hände med att kunna prata med varandra. Berätta för varandra. Vad hände med att kunna få uttrycka hur man känner och mår. Att inte behöva skämmas över att man är ledsen och har det svårt.
Känslorna finns där hos oss alla, på ett eller annat sätt. Men om vi inte pratar med varandra och berättar så kan ingen annan någonsin veta eller förstå.
Vi är duktiga på att dömma vi människor. Dömma och tycka och tro att vi vet. Fast vi igentligen inte vet ett smack. Jag erkänner, jag dömmer ibland. Det gör vi alla fast vi kanske inte vill erkänna det. Men jag erkänner..

Jag tänker lova mig själv att bli bättre på att berätta hur jag känner. Och berätta vad som händer i mitt liv.
Och jag vill att mina nära och kära ska känna att dom kan prata med mig om vad som helst.

Kan man leva som vänner och älska varandra trots att man tycker och tänker olika?

Vad är igentligen det viktigaste här i livet? Är det pengar och materiella ting. Eller är det familjen, barnen, nära och kära.

Om du förlorar någon du bryr dig om eller älskar. Om du har ett val, kan eller vill du leva med allt du aldrig sa eller gjorde. Fast du igentligen ville?



Fundera lite......