Jag vet inte hur alla tror. Men själv har jag alltid varit säker på att det finns något efter döden. Kanske inte nödvändigtvis en gud. Men att själen lever vidare och vi föds på nytt. Att våra kroppar bara är ett skal vår själ använder oss av en kort tid.
Jag har aldrig sett en död människa i hela mitt liv förut. Och jag har definitivt aldrig hållt någon i handen medan han/hon tagit sitt sista andetag. Pappa är den första för mig.

Och det här med att kroppen är ett skal, det såg jag verkligen nu. "Han" liksom bara försvann. På en gång.....

Kvar låg ett skal bara. Tomt... kallt och det kändes inte som pappa låg där alls.

 

Min farmor dog när jag var dryga 3 år gammal. Jag minns henne ändå som igår, för vi var bästa vänner. Och jag har alltid i hela mitt liv känt en slags närvaro av henne. Jag har aldrig varken sett eller hört något. Utan bara känt.

Det tog ganska länge innan jag kunde känna av pappa. Ingenting på väldigt länge. Men nu tycker jag att jag känner honom. Känslan går inte att beskriva riktigt.... Jag bara vet.
Till skillnad från farmor så har pappa faktiskt gett sig till känna några gånger :-) Inte bara på bilderna i bloggen nedan. Utan på andra sätt oxå.

Sen pappa dog har jag börjat utforska det andliga lite mer, även om jag alltid varit intresserad. Energierna vi har runtomkring oss och vad dom gör med oss. Hur man kan påverka sig själv och hur man mår. Väldigt intressant faktiskt. Och framförallt för mig, väldigt lugnande och tröstande. Det hjälper mig framåt. Och vad kan vara fel i det. Det är harmoniskt. Och det är vad jag vill ha i mitt liv. Lugnt och harmoniskt.

 

Nästa onsdag ska jag åka till Mias mamma Boel i Tierp och prova på healing. Det är första gången. Känns pirrigt men väldigt spännande. :-)