Det är tuffa tider nu med sjukdommar, sömnlöshet och en ekonomi som inte är den bästa. Vi kämpar och kämpar och dagarna går. Men ibland, så försöker man bara blunda för allt runtom och kör, framåt. Nästa dag, nästa dag och nästa dag. Längta framåt, till något...... När man kanske har ork och alla får vara friska. Man säger till sig själv och till varandra små tröstande fraser som "Det kommer bättre tider", " Vi grejjar det här" och "Snart... när barnen är större....:" Och kanske kanske, bara kanske! Jag och Peter kan få göra något tillsammans bara han och jag. Fast man igentligen borde njuta av nuet! En tid som aldrig kommer igen....
Det gör mig trött, irriterad och arg!! Det är sorgligt..... förbannat jävla sorgligt...

MEN! Hoppet är det sista som lämnar mig. Så länge jag andas, hoppas jag!


Tack ÄLSKADE mamma och pappa som alltid ställer upp i ur och skur trots att ni själva är sjuka och har långt att åka. Känslan av att ni alltid finns där och att ni erbjuder er hjälp är ovärderlig!