Idag är jag lite nedstämd. Man får ha sådana dagar ibland. Och det går igentligen inte att göra så mycket åt det. Man får ta sig igenom dagen bara och hoppas att imorgon blir en bättre dag.

Men just idag! Känner jag mig nedstämd. Jag älskar att vara mamma och att få vara med mina barn. Men idag slog det mig att jag i stort sett tappat bort mig själv. Eftersom Theo är sjuk i stort sett jämt. Och är han på dagis måste jag försöka vila på dagarna (OM Agnes behagar sova) så att jag orkar. Så är jag i stort sett inlåst i huset dygnet runt. Jag får vara glad om jag får ta en promenad någon gång ibland. Att få åka iväg till affären känns euforiskt nästan! Herregud! jag är själv och utanför huset!! TJOHOOOO!!!
Men sen kommer jag på att Agnes kan ju bli hungrig... bäst å skynda mig på. Stressa stressa!!
Jag måste skynda mig duscha eller gå på toa för Agnes kan ju bli hungrig. Skynda skynda!!
ABSOLUT! Jag är en lugnare och bättre mamma nu. MEN! Jag är ju fortfarande Kristin oxå. Eller?!
Eller ÄR det så att när man blir mamma så ska man bara gömma sitt eget jag i en garderob någonstans och fokusera hundra på barnen. Jaget är inte viktigt längre?

Efter Rasmus var jag helt fokuserad på att jag minsann fortfarande var viktig oxå. Jag är INTE bara mamma. Jag är JAG oxå. Och JAG ska fortfarande kunna göra allt det där jag gjorde förut. Visst, sagt och gjort. Det gjorde jag.
Det funkade DÅ. När Theo kom blev det liiiite svårare. Men visst, jag tränade lite volleyboll. Men det var det enda oxå. Nånstans där började jag tappa mig själv. Allt det där jag älskade liksom gled iväg långsamt men säkert. Utan att jag igentligen märkte det.
Naturligt så ligger all fokus på ens barn. Speciellt när man har en sambo som jobbar mycket. som jobbar för OSS och för vårt bästa.
Då är det väldigt svårt att säga att JAG är viktig och JAG behöver. För vi behöver ju båda två lika mycket.
Nu när Agnes har kommit är det i stort sett omöjligt känns det som. Jag vågar inte ens be om lite egentid.... Känner mig skyldig och inte värdig.

Men ÄR jag verkligen inte värdig? Jag har barn runt och på mig dygnet runt. jag ligger inte ens och sover själv. OM jag ens sover. Man slumrar bara när man har en bebis bredvid sig.
Jag kommer aldrig ut ur huset. Träffar i stort sett aldrig folk. Jag har burit och fött tre barn. Jag är inte direkt som jag varit förut i kroppen... Jag är fet och svag. Och allt som oftast blir jag ledsen när jag ser mig själv i spegeln. vart är jag någonstans? Och hur ska jag kunna vara bra mot den jag älskar när jag inte ens kan tycka om mig själv lite....

Jag vet inte.... Men just idag känner jag mig nedstämd... Jag hoppas det lättar.



//Jag saknar mig själv......