Dag 5 på inskolningen av Agnes. Och idag blev jag hemskickad! Först fick jag stå och se på medan fröknarna och barnen bar iväg mot skogen. Jag stod och tittade länge och funderade en massa på om vantarna sitter på ordentligt på henne. Eller om dom kanske sitter för hårt runt handlederna pga overallen? Kanske skulle satt på henne en fuskolle iallafall, det blåser kanske om nacken på henne... Tänkt om hon blir kall om fötterna!! Och snorig är hon oxå, torkar dom henne om näsan när hon behöver? Om hon gnäller för att något är fel, tar dom upp och tröstar henne då? Och så snurrar det vidare och vidare....

Jag TYCKER faktiskt att jag borde vara lugnare i själen. Det ÄR faktiskt tredje barnet som skolas i på dagis. Varför varför VARFÖR är jag inte det??!!!

När jag gick hem från dagis var jag nära gråten av ångestkänslor och en klump i bröstet. Och nu när jag klev innanför dörren. Så tyst..... så tomt... En jättekonstig känsla. Nu vet jag precis hur folk tänker. Äh! Passa på att njuta nu medan du är själv och det är lugnt och tyst. Ja, man skulle kunna tro att man borde kunna det. MEN! Jag kan inte det helt enkelt. Jag minns faktiskt inte senast jag var själv i huset utan några barn.  Och att se deras nappar, filtar, gosedjur, leksaker osv som ligger överallt. Förvärrar känslan av tomhet.

Mitt sinnestillstånd just nu förvärrar tyvärr allting till det sämre. Jag är inte kapabel att se allting lättsamt och ljust just nu.