Samtidigt som jag stod och försökte sätta lite färg och sting på mina bleka och minimala ögonfransar, funderade jag över hur jag någonsin ska kunna vänja mig vid det här livet. Jag har ju i stort sett varit hemma i 2½ år. Och så ska man helt plötsligt vänja sig vid stressiga mornar när allt måste klaffa för att man inte ska bli allt för sen till jobbet. Ingen får sitta på toa för länge eller ta för lång tid att klä på sig. Och hur tror ni det går med en 9 åring som ungefär varannan kvart hamnar i någon slags koma och bara sitter och stirrar ut i tomma intet. :-/

Imorse lämnade jag en glad och stojjig Theo och en snorig och jätteledsen Agnes :-(
Det sög att vända sig om och knalla ut från dagis ungefär som att man hade stenhjärta. Sätta sig i bilen och åka till jobbet kändes rätt oviktigt just då. Helst av allt hade jag velat springa in igen och norpa åt mig kidsen, åka hem och mysa in oss i soffan tillsammans hela dagen.

Nu kommer jag sitta som på nålar och tänka på dom hela dagen. Fram till ungefär 14.00 när det kommer börja krypa i mig rejält. För då är jag redo att rymma från jobbet bara för att få hämta hem mina små.
När jag äntligen får hämta hem dom är det en rejält trött Agnes jag får med mig. Det enda som gäller är middag och sen ett bad. Sen är det inte mycket spelrum för mys och gos innan Agnes slocknar för natten. Tätt följt av Theo.
Och det värsta av allt! Man hinner ju liksom inte med någe morgongos heller!

Jag längtar till helgen. Gissa om jag ska gosa på mina kids! :-D