Inga och Lars Ekdahl. Världens bästa mamma och pappa!


Vi börjar med mammsen. Mammsen är född 1944. Och vad jag förstår är hon född i Eskilstuna. Min biologiska mormor hette Anna-Greta. Morfar vet jag tyvärr inte vad han heter och jag har heller aldrig träffat honom.
Mamma hamnade tidigt på barnhem men blev tack å lov adopterad av dom som jag kallar min riktiga mormor och morfar, Elsa och Bertil. Dom som fanns där :-) Så mammsen är uppvuxen i lilla Kungsör. Och vad jag fått berättat för mig så var det på dans i köping som hon och pappa träffades. :-)
Det jag vet är att mamma jobbade som hårfrisörska när jag var riktigt liten. Hon hyrde en stol inne i köping.
Men fick problem med kroppen redan då så hon började jobba som säljare på en barnklädesaffär inne i Västerås istället.
Mamma och jag är rätt lika till sättet. Hon har ett sjujäkla humör ibland. Vi kunde ryka ihop rejält på mornarna ibland när hon inte hade fått sin kopp kaffe än. Och jag var grinig bara för att det var tidig morgon.
Hon har skinn på näsan min mamma. Ingen ska tro att dom kan komma och sätta sig på henne. Hon kan minsan säga ifrån och tala om vad som gäller :-) En mycket bra egenskap skulle jag säga :-)
Men sen är hon även den mest mjuka, goa, känslosamma och snälla oxå. .
4 barn har hon men jag har aldrig känt mig undanskuffad på något sätt. Hon har alltid haft en arm över för oss alla. När jag tänker tillbaka så kan jag inte minnas att hon satt ner knappt. Hon var alltid på fötterna och grejjade med något. Städade, lagade mat, syltade, saftade, bakade, tvättade, plockade och grejjade. En supermamma helt enkelt :-)
För 26 år sedan drabbades hon av fibromyalgi. Det betyder att hon har ständig värk i muskler och leder. Och när jag skriver ständig så menar jag ständig. 24 timmar om dygnet, varje minut, varje sekund.
Det kan göra ont på henne om man kramar henne lite för hårt. Men ändå har jag aldrig hört henne klaga över smärtan. Hon har bara kämpat på i samma takt som tidigare.
Min mamma har alltid funnits där för mig. Och finns fortfarande alltid där. Ställer alltid upp när man ber henne om något. Och man behöver inte ens be henne oftast. Hon vet och känner på sig.
Som när jag skulle åka på anställningsintervju i Sandviken. Jag skulle åka själv och sedan sova över hos min faster som bodde i Gävle. Jag hade ingen lust alls att åka själv och drog ut på det så länge jag kunde. Låg inne i min säng och hade ångest. Nervös för intervjun och för att åka själv.
Så när jag ligger där och har ångest så kommer mamma in. Hon sätter sig på sängkanten och smeker mig i håret och säger "Vet du, jag följer med dig till Sandviken. Vi åker imorgon tillsammans över dagen".
Det var som en sten lossade från bröstet. :-)
Det är min mamma det!


Min pappsen då. Han är född 1943 i Kolbäck och är även uppväxt där. Han har bott i Kolbäck hela sitt liv.
Min farmor och farfar heter Maria (Maja) och Ivar. Farfar har jag aldrig träffat för han dog innan jag föddes. Farmor dog när jag var drygt 3 år. Men det konstiga är att jag minns henne som om det vore igår. Jag var där varje dag och hon var min bästa vän. Hon sitter fastetsad i mitt minne förevigt. Hur hon såg ut och vad vi gjorde tillsammans. :-)
Pappa är en sån där slitvarg som jobbat hårt i hela sitt liv. Sedan han var en sådär 15 år vill jag minnas han berättat. Redan när han var ung drog han in pengar till familjen. Hela mitt liv har han jobbat som asfaltsläggare på sommaren och plogat på vintrarna. Han har slitit hårt för att försörja oss och för att vi ska ha det bra.
Men trots att han jobbade nästan dag och natt jämt så kan jag inte minnas att han fattades mig. Han fanns där ändå jämt när jag behövde honom.
Pappa är en allvetare. Honom kan man fråga om allting och han kan svara på det. Speciellt om man åkt vilse och ville ha guidning på rätt väg. Geografi är hans grej helt klart. Det finns nog inte många vägar han inte åkt på i Sverige :-)
Pappa är en varm, snäll och lugn person. Hos honom känner man sig tryggast i världen.
Jag kan knappt minnas att han någonsin höjt rösten åt mig. Det är isåfall väldigt få gånger. Och då har jag nog förtjänat det väl. hihi
Ett starkt minne från jag var liten var när jag fick åka med i hans lastbil. Han hade som en liten inbygd pall mellan hans förarsäte och passagerarsätet där jag fick sitta. Det var hans lilla flickas plats :-D
Och ett av dom mysigaste saker jag visste var att få sitta på köksbordet och äta böckling med pappsen. Han skalade och jag åt :-D
Någonstans runt 40 års åldern fick pappa astma. Dom tror att den kom i samband med att han försökte sluta röka. Sedan dess har astman bara blivit värre. Och för ca 4 år sedan fick han en stroke som inte gjorde saken bättre direkt. Tack å lov gick allt bra och han klarade sig rätt så helskinnat. Men han kunde inte längre arbeta utan fick gå i förtidspension.

Min mamma och pappa har varit gifta i 45 år!! Det ni! Det kallar jag kärlek :-D

Jag är vuxen, men jag vet än idag inte hur jag skulle klara mig utan min mammsen och pappsen.
Jag älskar er!