Onsdag morgon den 10/6 när Peter kliver upp för att åka till jobbet känner jag av dom första svaga värkarna.
Dom är lindriga och gör inte sådär speciellt ont men kommer rätt så regelbundet med 10-15 minuters mellanrum.
Eftersom jag haft ont rätt så länge lite då och då så tänker jag inte så jättemycket på det direkt i början.
Men efter att ha suttit uppe en stund med Rasmus, ätit frukost och rört på mig lite så märker jag att dom inte ger med sig.
Jag sms:ar och förvarnar Peter om att det nog kanske är något på G nu.
Ringer till Tommie och förvarnar honom oxå om att han kanske måste komma och hämta Rasmus under dagen.
Vid lunch så kommer dom fortfarande med jämna mellanrum, men nu har dom tätnat lite och kommer var 8 minut ibland. Men dom är fortfarande inte speciellt jobbiga.
Nu ringer jag Tommie och ber honom komma och hämta Rasmus ifall att det skulle gå snabbt. Har ingen lust att utsätta Rasmus för att kanske se mig ligga och ha snoront.
Peter ringer ett par gånger från jobbet och frågar hur det är med mig och verkar känna sig lite stressad. Till slut bestämmer han sig för att åka hem till mig, Vilket känns väldigt skönt.
När Peter kommer hem lägger vi oss och vilar en stund och värkarna stannar av lite.  När jag vaknar tar jag en promenad på 40 minuter för att kanske komma igång lite mer regelbundet igen. Under promenaden känns det som att jag läcker vatten därnere. Jag ringer förlossningen som tycker vi ska komma upp på en koll.
Väl där får jag göra en CTG som visar på att jag hade 5 värkar under loppet av 30 minuter. Hon kollar på bindan jag har på mig för att se om något vatten kommit men ser inget. Jag får sätta på mig en ny binda och hon säger åt mig att gå runt lite ett tag. Barnmorskan försvinner ungefär en 40 minuter och under den här tiden börjar värkarna komma lite tätare och gör mer ont. När värkarna kommer måste jag ställa mig och hänga mot något för å underlätta.
Efter ett tag får vi träffa en läkare som gör gynkoll och konstaterar att vattnet inte gått på mig. Att jag är öppen 2 cm men fortfarande har 1 cm kvar av livmodertappen.
Om jag ville fick jag stanna kvar på förlossningen, för nu var det igång lite.
Vi hade ingen vidare lust att vara där så vi beslöt oss för att åka ner på stan och käka lite och kolla lite om det kanske satte lite mer fart. Så vi drog iväg till American TakeAway på söder och satte oss och käka varsin pizza. Under tiden jag åt pizzan tilltog värkarna och kom rätt så tätt. Tappade matlusten och kunde inte äta så mycket.
Då beslöt vi oss för att det kanske var bäst ändå att åka tillbaka till förlossningen eftersom värkarna kom rätt så tätt. Även om dom gick att hantera.
Vi kom tillbaka till förlossningen och fick träffa nattpersonalen. Den gulliga barnmorskan Rose som tagit hand om oss tidigare hade tyvärr slutat sitt pass.
Den nya barnmorskan gjorde återigen en CTG och gjorde en gynkoll på mig för att kolla läget. Men jag hade fortfarande en bit av livmodertappen kvar som skulle bort innan det riktiga värkarbetet började.
Vi pratade fram och tillbaka och beslöt oss för att jag skulle få en sovdos att ta så jag fick sova över natten. Eftersom jag hade haft ont hela dagen så behövde jag sova innan det satte igång på riktigt. Fick en påse med typ 5-6 olika tabletter som jag skulle ta vid 24 på kvällen. Dom skulle stanna av värkarbetet och jag skulle få sova. Tog tabletterna och det lugnade faktiskt ner sig. Vi somnade både jag och Peter. Jag vaknade kanske en gång i timmen av en värk bara och dom var inte farliga alls så jag kände väl att jag fick sova.

11/6

Vaknade vid 8 på morgonen av att värkarna satte igång igen. Fortfarande ungefär samma styrka som dagen innan men fortfarande regelbundna med runt 10-8 minuter mellan. Peter blev kvar hemma från jobbet eftersom vi förstod att nu var det på G. Ungefär vid 9 taget klev vi upp och käkade frukost och kikade på tv lite. Värkarna fortsatte i rätt lugn takt.
Runt 12 taget började dom blir starkare, tätare och gjorde ondare. Peter ville ringa förlossningen men jag ville verkligen inte åka dit och sen bli hemskickad igen. Jag var seriöst trött på att sitta däruppe och göra dom där ctg testerna. SHIT va obehagligt man ligger. Man känner verkligen inte arslet efter att ha legat där 1 timma. Rövsockerdricka deluxe efteråt.
Näe, nu väntar vi ut det här hemma tyckte jag. Tiden gick och värkarna blev starkare hela tiden. Men dom var konstigt oregelbundna hela tiden. Ibland kom dom med 2 minuters mellanrum och ibland gick det så mycket som upp till 11 min mellan. Och ju längre det var mellan dom desto längre höll värkarna i sig. Var det 11 minuter sen så nog fan höll värken i sig 1½ minut. Vilket känns om en evighet när det gör ont.
Runt 14 känner jag att det börjar bli olidligt. Mellan värkarna är jag som i dimma och ligger bara och försöker blunda och vila. Har ingen koll på vad Peter gör eller vad som händer runtom mig. Då först föstår jag att det verkligen är dags nu.
Vi ringer förlossningen som säger att det är vanligt att omföderskor har mycket förvärkar. Känner mig heligt förbannad över det uttrycket och skriker från soffan att "Men det här är väl för faaaaaan inga jävla förvärkar!!!!".
Peter går upp för att göra sig iordning och säger att han behöver duscha. DUSCHA!!!! NUU!?? Men för helv......
Jaha, men skynda dig då!!
Medan han grejjar däruppe reser jag mig upp från soffan för första gången på typ hela dagen. Hade väl i tankarna att jag skulle kunna svabba av mig lite och byta kläder innan vi åkte.
Men då säger det bara PANG! Så börjar värkana komma som en klocka med runt 2-3 minuter mellan. Och JÄÄÄÄÄVLAARS va ont dom gjorde. Jag ropar på Peter att nu får han skynda sig. Han frågar om inte jag ska duscha oxå. NEEEEJ!!!! SKYNDA DIG!!! Han kommer löpandes ner från trappen, kastar på sig skorna och tar BB väska över axeln och springer ut till bilen. För mig tar det lite längre tid för vid det här laget kan jag knappt gå. Och precis när jag ska kliva in i bilen kommer en värk som gör att jag måste lägga mig över bilen. Och nu kan jag inte hålla tyst längre när värkarna kommer heller. Kommer till slut in i bilen och spänner fast mig med säkerhetsbältet. Peter hinner precis backa ut och ska köra ut genom grindarna. Dom som har varit hemma hos oss vet att utanför våra grindar är det en hemskt guppig väg med många gropar. Precis DÅ kommer en värk och jag skriker till Peter att STANNA BILEN!! INTE GUPPEN!!!
Nästa sekund viker jag mig mot hans sida. Suger tag i armen och bönar och ber om hjälp. Under vägen in till förlossningen börjar värkarna komma ännu tätare och dom är långa. Dom är runt 1½ minut varje gång och gör så förbannat jävla snoront. Det går inte att sätta ord på smärtan eller vart den sitter exakt. Det liksom värker som ett bälte runt hela bäckenet och det strålar ut i ljumskarna.

Väl framme på förlossningen släpper Peter av mig alldeles utanför och tänkte åka iväg och parkera bilen och sen komma tillbaka. Men precis utanför viker jag mig och får en kraftig värk. Det står en tjej och en kille där som bara stirrar på mig där jag står och brölar mitt i värken. Tjejen är schysst och erbjuder oss en parkering direkt där utanför så Peter slipper åka iväg och lämna mig där. Minns inte hur fasen jag kom upp på  förlossningen men på nått sätt gjorde jag det.
Kl är ungefär 15:10 när vi kommer in och vi möts av den jättegoa barnmorskan Rose som vi hade på lördagen. Känner mig glad och trygg att det är hon.
"Ja nu är det på riktigt" säger hon och ler. Hon och Peter travar iväg pratandes mot förlossningsrummet medan jag, halvt dubbelvikt försöker hänga med bakom så gott det går. *hmfr*
Väl inne i förlossningensrummet hinner jag sätta mig på britsen när jag får en värk. Barnmorskan står bredvid och håller om mig och masserar ryggslutet på mig under värken. Känns otroligt lugnande och skönt och jag känner mig jättetrygg med henne. Även fast jag gjorde detta en gång förut så betyder det inte att man inte blir rädd. Eller rädd vet jag inte om det är rätt ord. Man tappar kontrollen över hela sig själv och allt runtomkring en. Och det är rätt scary. Och får man en så bra barnmorska som får en att känna sig trygg rakt igenom så känns det ganska ok att tappa kontrollen. Jag visste att jag var i goda händer.

Jag får byta om till en sån där typisk sjukhusrock och nå skithärliga nättrosor med en jättebinda stor som en surfingbräda. Lägga mig ner och hon kopplar in CTG utrustningen för att hålla koll på bebisens hjärtljud och mina värkar. Hon gör en gynundersökning för att kolla hur mycket jag är öppen. Och jag är hör och häpna öppen 6 cm redan! Åh vicken känsla. Men jag såg ändå framför mig en låååång kväll med olidliga värkar.
Sen säger hon till Peter att han ska hjälp mig med lustgasen och visar oss hur den fungerar. Hon ber mig att andas djupa andetag i den när värken precis börjar och sen fortsätta ända in till toppen av värken. Jag andas och andas men tycker inte att nått händer. Helt plötsligt känns det som att jag är i burk eller nått. Ljuden blir konstiga och allting blev jättesnurrigt. Jag hade svårt att fokusera blicken och tyckte det va rent ut sagt skitläskigt. Så mitt i värken slet jag bort den och bara skrek "AHH jag kan inte andas!!" Men när nästa värk kommer känner jag att jag ändå vill fortsätta prova med lustgas. Det gör olidligt ont nu! Barnmorskan lämnar oss ifred en stund och går och knappar på sin dator.
Nu börjar värkarna komma riktigt tätt och jag tycker inte jag får andas mellan dom alls. Jag hinner precis andas ut efter den förra värken så kommer nästa som en våg över mig. Och jag hinner aldrig känna att det blir riktigt smärtfritt mellan värkarna heller. Enligt barnmorskan har jag riktigt bra värkar nu och det ser jättebra ut. Hur ska man reagera på det!? Ja jävlar va BRA värkar jag har du!!  Tårarna kommer och jag säger till Peter att jag inte får andas mellan värkarna. Han smeker mig över huvudet och talar om för mig hur duktig jag är.

Efter ett tag kan jag inte ligga på rygg längre. Det känns som att ryggen ska gå av på mig när värkarna kommer och jag vilar inge bra mellan värkarna. Barnmorskan frågar om jag vill lägga mig på sidan och det vill jag. Men CTG apparaten får ingen bra kontakt med bebisen när jag ligger så. Så hon beslutar att ta hål på hinnorna så att hon kan sätta in nån mokajäng på bebisens huvud istället.

Så kl 15:46 tas det hål på fosterhinnorna och vattnet går. Jag var vid det här laget fortfarande öppen 6 cm. Jag hinner precis lägga mig tillrätta på sidan när nästa värk kommer. Och FY FAAAN!!! Gjorde det ont innan så finns inga ord på hur det kändes nu! Och nu trycker det på nedåt rejält! "DET KÄNNS SOM JAG VILL KRYSTA!!"
Barnmorskan känner efter igen därnere och jag hör henne som i dimma säga "Nudu Kristin, nu är det här snart klart".
Nästa värk kommer och jag riktigt känner hur bebisen åker nedåt i bäckenet. Jag känner mig lite illamående och det känns nästan som jag vill kräkas. Eftersom jag fortfarande ligger på sidan behöver jag flytta på mig så att jag ligger på rygg med benen i gynstolen. Barnmorskan får hjälpa mig att lägga upp benen i gynstolen. Nästan direkt efter kommer en kraftig krystvärk och jag känner hur han är på väg ut. Värken tar slut precis när han står med halva huvudet ute i öppningen. Och barnmorskan får höja rösten och nästan skrika åt mig att INTE krysta. "Håll imot och andas djupa andetag". HÅLLA IMOT!!?? HUR FAN DÅ!? Jag får anstränga mig nå fruktansvärt för att inte trycka på. Jag vänder mig om och tar i armstödet på höger sida och håller i utav bara helvete samtidigt som jag försöker andas djupa andetag som barnmorskan sa.  Men nästan på en gång kommer nästa krystvärk och jag tar i utav bara helvete och trycker på allt vad jag kan. Det känns bokstavligt talat som att jag ska gå av på mitten. Men så bara "plupp" så är han ute och jag får upp en blöt och blåfärgad liten bebis på bröstet. Jag känner mig väldigt chockad och fattar inte riktigt vad som hänt. Jag frågar nog till och med barnmorskan och Peter vad som hände. Och det sjuka var att jag var uppriktigt chockad bara. Allt gick så fruktansvärt fort så jag kände mig verkligen förvirrad när bebis kom upp på magen.
Men där var han ju. Vårt lilla underverk som vi väntat på i 9 månader. Knubbig, svarthårig och helt sjukt underbar :-)
Den lyckan man känner efteråt är svår att beskriva. All smärta är borta och på bröstet ligger det vi skapat tillsammans.
Pappa Peter fick klippa navelsträngen och filmade allting. Jag klarade mig med lite skrubbsår därnere men fick ett skönhetsstygn för att det inte skulle "streta och dra" som hon sa det.
Kl 16.01 är vår lilla Theo född. Efter att ha tagit hål på hinnorna och vara öppen 6 cm kl 15.46 så tog det alltså exakt 15 minuter till han var ute. Barnmorskan tyckte det var lite för snabbt. Och det håller jag med om.
3818 gram knubbig och 52.5 cm lång och med ett huvudmått på 34 cm.

Under timmarna som följde var jag upp på toa och fick duscha. Sen fick vi in en bricka med mackor och kaffe samt en flagga för att fira lilla Theos födelse :-) Där fick den nyblivna familjen vila och mysa en stund innan vi blev körda upp till BB för att inkvartera oss över natten.
Vi tog med oss lilla Theo ut i matsalen och åt lite kvällsfika. Efter det ammade jag Theo och han somnade runt 21.30 och sov sen hela natten fram till 7.30 på morgonen.
Förutom några störningar där han kräktes upp fostervatten när mamma Kristin höll på att gå upp i atomer pga oro. Men det var fullt normalt tydligen dom första dygnen.

Idag är lilla Theo 1 vecka gammal och allt är underbart. Såklart är det jobbigt på nätterna när han vaknar och ska äta. Man är trött. Men den kärlek man känner tar över allt det där som är jobbigt. Varken jag eller Peter kan sluta titta på vårt lilla underverk. Och Rasmus kunde inte vara en stoltare storebror. Han har överöst honom med pussar och kramar :-)