4 veckors kontroll på BVC i onsdags och han väger nu nästan 4600 gram och är 56 cm lång!! Vår stora kille!! :-D
Han borde vara stor som han äter...
Nu har det varit några intensiva och väldigt jobbiga nätter. Han äter varje timma och jag hinner inte alls somna om mellan amningarna. Eftersom man aldrig vet hur länge han sover på dagarna så är det svårt att få ro att vila då oxå.
Och igår kväll ammade han så intensivt på mig så jag blev helt totalt slut. Till slut efter mycket om och men så somnade han äntligen vid 18.30 och jag tog med honom upp i sovrummet för att få chansen att sova lite jag med. MEN! Vad händer om inte HAN VAKNAR! jag ger honom bröstet och han somnar om. MEN vaknar 15 minuter senare igen. När kl är 19 har jag alltså ammat honom 2 ggr redan. Nu är jag gråtfärdig och ber Peter att ta honom så jag får sova en stund. För vid det här laget är jag så trött så jag bara vill gråta. Jag hör hur Theo gråter och skriker därnere och där ligger jag med gråten i halsen. Trött och eländig men funderar ändå på om han kanske ändå är hungrig. Och här ligger jag.... :-(
Jag måste ha slocknat trots skriken för jag vaknar en timma senare och det är helt tyst överallt.
Ångestkänslorna kommer över mig som en våg. Jag somnade ifrån min skrikande son!!! Han kanske var hungrig! Han är inte här hos mig! Jag är en dålig mamma!!! PANIK!!! Jag kastar mig upp och springer nästan ner. Jag ser mamma sitter på trappen och hon säger att "lilla gumman, ska inte du sova lite till. Theo sover fortfarande". Jag svarar henne inte utan springer runt i huset och letar efter Theo, men hittar honom inte nånstans. Smått panikslagen. Jag springer ut till bron där mamma och pappa sitter och frågar vart Theo är!? Men han sitter ju här säger mamma. Då ser jag, han ligger och sover i Peters knä i stolen lite längre in. Jag såg dom inte från början. Och så sätter jag mig ner och försöker lugna ner mig. Men känner fortfarande ångestkänslorna.
Efter en stund så vaknade han och jag tog honom genast till mig och ammade honom. Smekte honom över håret och sa förlåt för att jag hade lämnat honom. Usch... jobbiga ångestkänslor. Fast jag ju VET att Peter är världens bästa pappa och sköter det där hur bra som helst.

Jag börjar fundera på om min mjölk inte är tillräckligt tjock på kvällarn och nätterna för att han ska bli mätt. Har funderingar över att ge lite ersättning efter amning till natten och se.
Men, vi väntar och ser att tag till hur det fungerar. Nu har jag ju kämpat en månad så nog kan jag kämpa lite till :-)