Jajjemens, nu känner jag mig lite som en ny människa :)
Igår var jag iväg till en kinesiolog och fick ryggen tillrättalagd igen. Den har varit dålig en längre tid men nu kunde jag inte vänta längre. Först ger hon en massage på kanske 30 minuter. MYCKET skönt. :) Sen trycker hon kotorna rätt utan att det knakar alls. Mycket behagligare än nån som bänder en åt alla håll å kanter för att få det att knaka så mycket som möjligt :S
Men den här gången va lite speciellt. För dom som inte vet det redan (fast det borde dom flesta veta vid det här laget =) så har jag då ett litet sömnproblem. Jag rusar alltså upp i sömnen, andas häftigt och hjärtat slår hårt. Sen släpar jag alltid mä mig täcket.... undra varför.. hum...
Iallafall så fick hon höra om det här och berättade att vi kan försöka lösa det genom kinesiologi. Enligt hennes förklaring så frågar man kroppens celler om sådant som hjärnan kanske inte kommer ihåg.
Det första hon kom fram till var något som hade med volleyboll att göra, vid ett träningstillfälle, för 5 år sedan, mellan en annan spelare och mig och till sist kom hon fram till att det handlade om en annan center. Hum.... Hur jag än tänkte och grejade så kunde jag inte komma på vad det skulle vara.....  Kände mig lite misstänksam här och visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Iallafall så gick vi vidare. Då kom det först fram något som hände för 7 år sedan, en bilolycka. Och det satt både mentalt, känslomässigt och fysiskt. JACKPOT!
Nu sa hon åt mig att ta fram en bild från bilolyckan. Eller mig själv sittandes i den kraschade bilen.
Sen sa hon åt mig att se på bilden ungefär som att jag satt på en teater och tittade på mig själv i bilen.
Efter det skulle jag gå fram till bilen, leda mig själv ur den och ta ner mig från scenen.
Sen skulle jag krama om mig själv och tala om för mig att allt kommer bli bra.
När jag låg där och gick igenom det här blev jag helt plötsligt väldigt känslosam.... och började gråta....
Jag blev jätteförvånad själv över det. Och orden som kom till mig när hon frågade hur det kändes att krama mig själv var lättnad och tröst. Ungefär som att jag hade förlåtit mig själv.
Efter det slutade vi och skulle fortsätta nästa gång sa hon.
Verkligen jättekonstig känsla..... Det kanske ligger något i det här ändå. Jag har iallafall sovit hela natten inatt....
Vi får väl se framöver. :)